Sprängda fönster och en ny väg

Följande berättelse är hämtad ur Helge Johanssons memoarer och beskriver en ganska dramatisk händelse och hur en väg blev till.

Gamla skolan där glaskrossningen skedde. Foto: Helge Johansson, 1961.


Den 24 augusti 1933 sattes ett litet kommunalt arbete i gång. En ny väg skulle byggas i Knåda. En väg som gick ut ifrån Ryggesbovägen vid Gunnar Klahrs fastighet, förbi Knåda skola, södra sidan om Warpmans ladugård och fram till allmänna vägen i Vängsbo, några hundra meter söder om Lusta Davids fastighet.
Det fanns en gammal väg förut, en dålig kärrväg som utgick från samma punkt som den nya vid Ryggesbovägen. Den gamla vägen gick genom skolgården, genom gårdsplanen i Warpmans, därefter delade vägen på sig; en del gick norrut fram till Berspellas, den andra delen svängde söderut och kom fram på allmänna vägen norr om Gudmunds fastighet. En dåligt kärrväg som sagt och mycket litet brukad.
Skolbarnen i Vängsbo hade dåliga vägar till skolan, krokiga och besvärliga på alla vis och dåligt underhållna. Därigenom kom den nya vägen på tal och genomfördes också.
Den 24 augusti 1933 kom arbetet i gång. Vi var två arbetslag. I det lag jag var med fanns "Bösa" Jonas Jonsson, tre ifrån Viksjöfors; Ture Johansson,Evert Fredriksson och Alfred Engvall. Vi gick ut ifrån Ryggesbovägen och ändpunkten på var sträcka var vid ägogränsen mellan Warpmans och Berspellas. Fortsättningen fram till allmänna vägen i Vängsbo bröts av ett lag bestående av "Skomakarns" Olle Jonsson, Nicklas Nilsson och Jonas Färdigs.

Knåda skolas elever på 1930-talet kunde knappast ha ana att Skolvägen sisådär 40 år senare skulle ha belysning. Bilden visar Skolvägen mot Vängsbo en julinatt 2011. Foto: Kristoffer Jäderberg.


I mitt lag var det bara Jonas och jag som sysslat med liknande arbete förut. Ovanan vid arbetet kom fram bl.a. när vi borrade sten. Takten i slagen påminde om en haltande klocka. Efterhand kom vanan och det gick riktigt bra till slut. Men vi råkade ut för ett missöde. En dag skulle vi spränga en sten i vägbanan. Vi var då mitt framför den skolsal där lärare Wåger höll till. Vi täckte över den borrade stenen med björkris, en ordentlig kase. Jag gick in till Wåger och talade om att vi skulle spränga och ur säkerhetssynpunkt var det bäst att skolsalen utrymdes. Det gick läraren med på och barnen samldes på trappan,som fanns på skolans norra sida. Och det var allt tur det, ty det blev ett minnesvärt skott. Jag stod tillsammans med läraren och barnen då skottet gick. Det var inte knallen av skottet som hördes mest. Den överträffades av klirret av krossade fönsterrutor och det tjut som skolbarnen upphävde när de fick klart för sig vad som hänt. Ett tjut blandat av rädsla och förtjusning - skolsalen var obrukbar för en tid. Skärvor av fyrtiosex krossade fönsterrutor, uppblandat med stenskärvor, jord, damm och löv täckte hela golvet i skolsalen. "Hur skulle det ha sett ut om inte skolsalen utrymts" var en undran jag kom med. "Ungarna hade legat på lasarettet och vi hade varit inburade på stillot" svarade Jonas med galghumor.
Hela arbetslaget blev skolstäderskor på eftermiddagen. Jag ordnade om så att en glasmästare skyndsamt kom dit. Skolarbetet och arbetet efter vägen upptogs i normal omfattning påföljande dag. Lite otur fanns med i händelsen, stenen var "grynig" i sin konsistens och hela stenen bara "sprutade" bort vid sprängningen. Men tro inte att fönstren efter vägen fick vara i fred. I Wågers lägenhet krossade vi tre rutor och i Lassas Pers lägenhet fem rutor. "Här har ni era stenar" sa fru Wåger och kastade ut de stenbitar som flugit in genom fönsterrutorna. Lassa Per var bistrare och han tyckte nog att vi var ena riktiga klåpare som inte kunde ordna ett bättre sprängskydd. Men det gjorde vi sent omsider. Efter den sista smällen band vi ihop en matta av björksly, den blev tät och tung och vi måste vara fyra man när vi skulle flytta den. Men sedan var det också slut med fönsterkrossningen för vår del.

Knådas nya skola som den såg ut på 1961. Skolan invigdes 1934 och denna berättelse om 1933 handlar om den gamla skolan.  Foto: Ur Helge Johanssons album.


Sedan vi fullbordat den första sträckan fick vi flytta till en vägstump mellan Ungs och Göves. På den sträckan var det mycket sprängning (det var där vi sköt sönder fönster för Lassas Per). Sedan höll vi oss helt till sprängning av stenar, fönster avstod vi i fortsättningen.
Viktor Törnberg basade för de här arbetena på uppdrag av kommunen. På något sätt ställde han om så att vi fick till reparationskostnaden för de sprängda fönstren.
Jag hade en del dagsverken utöver det arbete som utfördes inom arbetslaget,
Den 7 oktober 1933 var det slut med arbetet efter skolvägen. Under årens lopp har vägen förbättras en del, men sträckningen är den samma som stakades när jag var med om ett bygga den.

Text: Helge Johansson.