Tegelfabriken

Tegelfabriken, som åtminstone jag alltid kallat den, finns i de nordliga delarna av Knåda. Fabrikslokalerna finns faktiskt fortfarande kvar men de senaste vintrarna har tagit hårt på huset så är du intresserad av att se lite äkta Knådafabrikshistoria så kan det vara bråttom.
Följande berättelse skrevs som en del av ett specialarbete på gymnasiet 1991.



Ovanåkers Cementvarufabrik


Runt om i Ovanåker har det funnits små industrier. Det kunde vara sågar, kvarnar, skäktar, smedjor eller, som jag här skall berätta om, en cementvarufabrik. Fabrikerna kunde uppstå, när någon fått en ide man ville bygga vidare på eller när behov av en vara uppstod. Man drev kanske företaget som en hobby eller som en syssla bredvid den egentliga professionen, som ökade på inkomsterna något. Det är svårt att få tag på fakta om sådana småindustrier, men jag har fått lita till intervjuer. Fakta om Ovanåkers Cementvarufabrik har jag så fått genom intervjuer under våren 1991 med (min morfar) Helge Johansson, numera bosatt i Edsbyn. Helge hade även dagboksanteckningar, som i
någon mån hjälpte till.



Bild från någon slags utflykt till Tegelfabriken, gissningsvis 1950-tal. Foto: Ur Helge Johanssons album.

Ovanåkers Cementvarufabrik eller tegelstensfabriken, som den åtminstone numera kallas, ligger strax utanför byn Knåda i Ovanåker. Fabriken, som troligen byggdes 1924, har två våningar. Den nedre våningen användes för tegeltillverkningen, medan övervåningen var bostadslägenhet. Där bodde omkring 1926 familjen Olof Jonsson, vilken bestod av Olof och hans fru samt deras två döttrar och två söner. I anslutning till byggnaden fanns också ett stall, där de som hämtade tegel kunde ställa hästen, samt några skjul för förvaring av tegel.
Mannen, som startade verksamheten, hette Gotfrid Eliasson, en hemmansägare till gården Ropra i Knåda (Knåda nr 18). Anställda på fabriken var i verksamhets början Carl Johansson (en bror till Helge Johansson), som jobbade där mellan åren 1925 och 1928 samt Gotfrids bror Ragnar Eliasson. Gotfrid hade också en till bror, som hjälpte till ibland. Han hette David Eliasson, men han hade TBC och var ofta sjuk och borta från arbetet. Men oftast ordnade man med inhoppare, så att det jobbade fyra man där.
Mellan 17 augusti och 19 oktober 1926 jobbade så även Helge Johansson där. Helge berättar, att han hämtade grus till cementbruket i de närliggande grustagen. Sanden ansågs lämplig, eftersom den innehöll pinnmo, och det kan också vara därför fabriken blev byggd där. En nackdel med sanden på platsen var, att den innehöll mycket större stenar och singel. Man fick då sålla gruset i ett såll, innan det var lämpligt för användning. Gruset blandades sedan med cement, och då fick man en bruksats, som man gjorde taktegel eller murtegeI av. I början blandades bruket för hand, men man skaffade så småningom en trumma för blandningen. Om man skulle göra taktegel av bruket, blandade man först i rött färgpulver. Sedan följde det som kallades att slå tegel; man hällde ut bruk på buktade plåtar, därefter fuktade man bruket i plåtformen och strök över det tills teglet fått en alldeles slät och fin yta. Teglet staplades i sina formar i travar och fick så torka, tills teglet fått den rätta hårdheten. Även murteglet gjordes i formar. Överytan på murteglet skulle vara skålformad för murbrukets skull, när man sedan murade med teglet. Teglet såldes mest till privata, som behövde tegel.



Foto: Helge Johansson, 1966.

Arbetet vid Cementvarufabriken var rätt hårt. Det var ett tungt jobb att kärra fram grus och att blanda bruk. Men de som jobbade där trivdes. Man kände varandra, och ingen jäktade på den andre. När det var regnväder var det lugnt i fabriken. Sanden i grustaget blev för blöt och tung, så man hade kojdagar sådana gånger. Ingen stress alltså. Man började arbetet klockan åtta och slutade klockan 17. Lunch var det mellan klockan 12 och 13. Vid 1926 var förtjänsten cirka fem kronor om dagen, vilket inte var så värst mycket, men tillräckligt. Nämnas kan, att 1926 deltog Cementvarufabriken på en industriutställning på Persmässan.
Senare tog Ragnar Eliasson över fabriken efter sin bror. Han drev den länge, på senare tid mest som hobby på somrarna. Ragnar dog i april 1986. Då hade dock fabriken stått still i många år. Fabriken står ännu kvar, om ej i så vackert så i alla fall inte i helt förfallet skick.


Foto: Kristoffer Jäderberg, 2011.


Foto: Kristoffer Jäderberg, 2010.


Text: Kristoffer Jäderberg