Tegelfabriken

Tegelfabriken, som åtminstone jag alltid kallat den, finns i de nordliga delarna av Knåda. Fabrikslokalerna finns faktiskt fortfarande kvar men de senaste vintrarna har tagit hårt på huset så är du intresserad av att se lite äkta Knådafabrikshistoria så kan det vara bråttom.
Följande berättelse skrevs som en del av ett specialarbete på gymnasiet 1991.



Ovanåkers Cementvarufabrik


Runt om i Ovanåker har det funnits små industrier. Det kunde vara sågar, kvarnar, skäktar, smedjor eller, som jag här skall berätta om, en cementvarufabrik. Fabrikerna kunde uppstå, när någon fått en ide man ville bygga vidare på eller när behov av en vara uppstod. Man drev kanske företaget som en hobby eller som en syssla bredvid den egentliga professionen, som ökade på inkomsterna något. Det är svårt att få tag på fakta om sådana småindustrier, men jag har fått lita till intervjuer. Fakta om Ovanåkers Cementvarufabrik har jag så fått genom intervjuer under våren 1991 med (min morfar) Helge Johansson, numera bosatt i Edsbyn. Helge hade även dagboksanteckningar, som i
någon mån hjälpte till.



Bild från någon slags utflykt till Tegelfabriken, gissningsvis 1950-tal. Foto: Ur Helge Johanssons album.

Ovanåkers Cementvarufabrik eller tegelstensfabriken, som den åtminstone numera kallas, ligger strax utanför byn Knåda i Ovanåker. Fabriken, som troligen byggdes 1924, har två våningar. Den nedre våningen användes för tegeltillverkningen, medan övervåningen var bostadslägenhet. Där bodde omkring 1926 familjen Olof Jonsson, vilken bestod av Olof och hans fru samt deras två döttrar och två söner. I anslutning till byggnaden fanns också ett stall, där de som hämtade tegel kunde ställa hästen, samt några skjul för förvaring av tegel.
Mannen, som startade verksamheten, hette Gotfrid Eliasson, en hemmansägare till gården Ropra i Knåda (Knåda nr 18). Anställda på fabriken var i verksamhets början Carl Johansson (en bror till Helge Johansson), som jobbade där mellan åren 1925 och 1928 samt Gotfrids bror Ragnar Eliasson. Gotfrid hade också en till bror, som hjälpte till ibland. Han hette David Eliasson, men han hade TBC och var ofta sjuk och borta från arbetet. Men oftast ordnade man med inhoppare, så att det jobbade fyra man där.
Mellan 17 augusti och 19 oktober 1926 jobbade så även Helge Johansson där. Helge berättar, att han hämtade grus till cementbruket i de närliggande grustagen. Sanden ansågs lämplig, eftersom den innehöll pinnmo, och det kan också vara därför fabriken blev byggd där. En nackdel med sanden på platsen var, att den innehöll mycket större stenar och singel. Man fick då sålla gruset i ett såll, innan det var lämpligt för användning. Gruset blandades sedan med cement, och då fick man en bruksats, som man gjorde taktegel eller murtegeI av. I början blandades bruket för hand, men man skaffade så småningom en trumma för blandningen. Om man skulle göra taktegel av bruket, blandade man först i rött färgpulver. Sedan följde det som kallades att slå tegel; man hällde ut bruk på buktade plåtar, därefter fuktade man bruket i plåtformen och strök över det tills teglet fått en alldeles slät och fin yta. Teglet staplades i sina formar i travar och fick så torka, tills teglet fått den rätta hårdheten. Även murteglet gjordes i formar. Överytan på murteglet skulle vara skålformad för murbrukets skull, när man sedan murade med teglet. Teglet såldes mest till privata, som behövde tegel.



Foto: Helge Johansson, 1966.

Arbetet vid Cementvarufabriken var rätt hårt. Det var ett tungt jobb att kärra fram grus och att blanda bruk. Men de som jobbade där trivdes. Man kände varandra, och ingen jäktade på den andre. När det var regnväder var det lugnt i fabriken. Sanden i grustaget blev för blöt och tung, så man hade kojdagar sådana gånger. Ingen stress alltså. Man började arbetet klockan åtta och slutade klockan 17. Lunch var det mellan klockan 12 och 13. Vid 1926 var förtjänsten cirka fem kronor om dagen, vilket inte var så värst mycket, men tillräckligt. Nämnas kan, att 1926 deltog Cementvarufabriken på en industriutställning på Persmässan.
Senare tog Ragnar Eliasson över fabriken efter sin bror. Han drev den länge, på senare tid mest som hobby på somrarna. Ragnar dog i april 1986. Då hade dock fabriken stått still i många år. Fabriken står ännu kvar, om ej i så vackert så i alla fall inte i helt förfallet skick.


Foto: Kristoffer Jäderberg, 2011.


Foto: Kristoffer Jäderberg, 2010.


Text: Kristoffer Jäderberg

Multiarenan Kygelvallen

Fotboll, brännboll, hästhoppning, skidåkning, fester... Kygelvallen längs upp på Hian har länge varit ett centrum för sport och fritid i byn Knåda. Framöver kommer fler inlägg om platsen men denna gång visar jag bilder från en familjedag med en skolklass för 30 år sedan.

Klass ett och två i Knåda skola 1980 (rätta mig gärna) skulle ha en familjedag och mina föräldrar samt Peter Wesths föräldrar var klassföräldrar som ansvarade för att hitta på något. Vad vi gjorde har jag glömt, kanske brännboll? Bilderna hjälper mig att minnas att vi i alla fall åt korv.


Björn Eriksson


Jag minns också att Per Berglund blev idol när han täljde till snygga sälgpipor som vi spelade på.


Per Berglund och bakom honom sitter Örjan Berglund. Till höger ser man klubbstugan som tidigare stod vid planen på Kygelvallen.

Förmodligen hade vi någon form av tävling för pappa tillverkade medaljer av ett avblåst äppelträd genom att kapa tunna skivor av några grenar och sätta fast ett band på dem.



Ytterligare ett par bilder finns här.
Vad minns du från Kygelvallen? De flesta Knådabor, och många andra, har fina minnen från platsen. Dela gärna med dig!

Text: Kristoffer Jäderberg
Foto: Margareta Åsblom (skulle jag tro)

Sprängda fönster och en ny väg

Följande berättelse är hämtad ur Helge Johanssons memoarer och beskriver en ganska dramatisk händelse och hur en väg blev till.

Gamla skolan där glaskrossningen skedde. Foto: Helge Johansson, 1961.


Den 24 augusti 1933 sattes ett litet kommunalt arbete i gång. En ny väg skulle byggas i Knåda. En väg som gick ut ifrån Ryggesbovägen vid Gunnar Klahrs fastighet, förbi Knåda skola, södra sidan om Warpmans ladugård och fram till allmänna vägen i Vängsbo, några hundra meter söder om Lusta Davids fastighet.
Det fanns en gammal väg förut, en dålig kärrväg som utgick från samma punkt som den nya vid Ryggesbovägen. Den gamla vägen gick genom skolgården, genom gårdsplanen i Warpmans, därefter delade vägen på sig; en del gick norrut fram till Berspellas, den andra delen svängde söderut och kom fram på allmänna vägen norr om Gudmunds fastighet. En dåligt kärrväg som sagt och mycket litet brukad.
Skolbarnen i Vängsbo hade dåliga vägar till skolan, krokiga och besvärliga på alla vis och dåligt underhållna. Därigenom kom den nya vägen på tal och genomfördes också.
Den 24 augusti 1933 kom arbetet i gång. Vi var två arbetslag. I det lag jag var med fanns "Bösa" Jonas Jonsson, tre ifrån Viksjöfors; Ture Johansson,Evert Fredriksson och Alfred Engvall. Vi gick ut ifrån Ryggesbovägen och ändpunkten på var sträcka var vid ägogränsen mellan Warpmans och Berspellas. Fortsättningen fram till allmänna vägen i Vängsbo bröts av ett lag bestående av "Skomakarns" Olle Jonsson, Nicklas Nilsson och Jonas Färdigs.

Knåda skolas elever på 1930-talet kunde knappast ha ana att Skolvägen sisådär 40 år senare skulle ha belysning. Bilden visar Skolvägen mot Vängsbo en julinatt 2011. Foto: Kristoffer Jäderberg.


I mitt lag var det bara Jonas och jag som sysslat med liknande arbete förut. Ovanan vid arbetet kom fram bl.a. när vi borrade sten. Takten i slagen påminde om en haltande klocka. Efterhand kom vanan och det gick riktigt bra till slut. Men vi råkade ut för ett missöde. En dag skulle vi spränga en sten i vägbanan. Vi var då mitt framför den skolsal där lärare Wåger höll till. Vi täckte över den borrade stenen med björkris, en ordentlig kase. Jag gick in till Wåger och talade om att vi skulle spränga och ur säkerhetssynpunkt var det bäst att skolsalen utrymdes. Det gick läraren med på och barnen samldes på trappan,som fanns på skolans norra sida. Och det var allt tur det, ty det blev ett minnesvärt skott. Jag stod tillsammans med läraren och barnen då skottet gick. Det var inte knallen av skottet som hördes mest. Den överträffades av klirret av krossade fönsterrutor och det tjut som skolbarnen upphävde när de fick klart för sig vad som hänt. Ett tjut blandat av rädsla och förtjusning - skolsalen var obrukbar för en tid. Skärvor av fyrtiosex krossade fönsterrutor, uppblandat med stenskärvor, jord, damm och löv täckte hela golvet i skolsalen. "Hur skulle det ha sett ut om inte skolsalen utrymts" var en undran jag kom med. "Ungarna hade legat på lasarettet och vi hade varit inburade på stillot" svarade Jonas med galghumor.
Hela arbetslaget blev skolstäderskor på eftermiddagen. Jag ordnade om så att en glasmästare skyndsamt kom dit. Skolarbetet och arbetet efter vägen upptogs i normal omfattning påföljande dag. Lite otur fanns med i händelsen, stenen var "grynig" i sin konsistens och hela stenen bara "sprutade" bort vid sprängningen. Men tro inte att fönstren efter vägen fick vara i fred. I Wågers lägenhet krossade vi tre rutor och i Lassas Pers lägenhet fem rutor. "Här har ni era stenar" sa fru Wåger och kastade ut de stenbitar som flugit in genom fönsterrutorna. Lassa Per var bistrare och han tyckte nog att vi var ena riktiga klåpare som inte kunde ordna ett bättre sprängskydd. Men det gjorde vi sent omsider. Efter den sista smällen band vi ihop en matta av björksly, den blev tät och tung och vi måste vara fyra man när vi skulle flytta den. Men sedan var det också slut med fönsterkrossningen för vår del.

Knådas nya skola som den såg ut på 1961. Skolan invigdes 1934 och denna berättelse om 1933 handlar om den gamla skolan.  Foto: Ur Helge Johanssons album.


Sedan vi fullbordat den första sträckan fick vi flytta till en vägstump mellan Ungs och Göves. På den sträckan var det mycket sprängning (det var där vi sköt sönder fönster för Lassas Per). Sedan höll vi oss helt till sprängning av stenar, fönster avstod vi i fortsättningen.
Viktor Törnberg basade för de här arbetena på uppdrag av kommunen. På något sätt ställde han om så att vi fick till reparationskostnaden för de sprängda fönstren.
Jag hade en del dagsverken utöver det arbete som utfördes inom arbetslaget,
Den 7 oktober 1933 var det slut med arbetet efter skolvägen. Under årens lopp har vägen förbättras en del, men sträckningen är den samma som stakades när jag var med om ett bygga den.

Text: Helge Johansson.