Han bjöd på saft när vi röjde gräs, Peter och jag. Men vi vågade inte smaka.
Långt senare, 2002, frågade jag om jag fick ta de här bilderna och jag tror att Bengt blev stolt. När jag levererade bilden bjöd Bengt på godis, Marianne, och självklart tackade jag och tog.
Nästa gång jag tittade in såg jag att bilden satt på kylskåpet, kanske det inte var så ofta han fick vara med på bild?
Om man hade tur fick man höra Bengt spela dragspel vid Kygelvallen, när han satt på bänken under tavlan som visar löprundornas sträckning. Vi får nog inte höra det mer och det grämer mig att jag inte var där och bad att få ta en bild. Men vi minns honom ändå, eller hur?
Text och foto: Kristoffer Jäderberg
Mitt enda minne av honom är att mamma, mormor och jag hälsade på honom en gång, när jag var barn. Däremot hade jag inget minne av hur han såg ut, så tack för att du delade dessa bilder. Han hade nog varit stolt över ditt blogginlägg om honom. Även om han var ensam under jordelivet, så tror jag inte att han är det nu, längre...
SvaraRaderaTack för en intressant blogg, med en del nostalgitrippar!