lördag 14 maj 2011

Men fler har bott här

Min morfar Helge Johansson har skrivit mycket om Knåda och han tog och samlade dessutom många bilder. Helges och min släkts historia i Knåda börjar med en auktion och här är hans berättelse.

Gammelhuset1.jpg
Jöns på Hian 1912. Från vänster Claes, Helge, Carl, mamma Ella, Anna, Helga och Karin. Alla med efternamnet Johansson.

"Hösten 1912 var det auktion på Knåda Hian efter en bror till morfar.
Brodern hette Jonas Jonsson och stället där han bodde var av hemmanet Knåda nr 10 "Skommar". Stället hade och har fortfarande fastighetsbeteckningen Knåda 10:2. Mamma var där som spekulant på fastigheten, därtill uppmanad av sin far och sina bröder. Som medspekulant hade hon bonden Bjurs Erik Eriksson, som tänkte ropa in stället åt sin son J W Eriksson. De bjöd över varandra ett antal gånger, men Bjurs Ersker började bli allt mer eftertänksam. Mamma har berättat, att sedan hon gav sista budet stod Ersker en god stund och såg betänksam ut. Auktionisten, skräddaren Erik Norin, såg det och sade: Du tänker du Ersker, du tänker du! Ja nog tänker man, sa Ersker eftersinnande, men slå du! Låt Ella få torpet! Och så blev det.På det sättet kom vi till Knåda. En by som vi inte hade så stora sympatier för när vi passerade därigenom på vår väg till Bergsbo.
Mammas farbror Skommar Jonas ska vi stanna en stund inför. Han hette Jonas Jonsson, född den 13.9.1841, död 22.10.1911, Hans hustru hette Marghta Pehrsdotter, född den 25.11.1842, död 7.11.1898, 56 år gammal således. De hade fem barn, varav fyra dog i mycket späd ålder. Yngsta dottern Marta var 19 år gammal då hon år 1902 dog i tbc. Hon var då moderlös i fyra år. Under sjukdomstiden vistades hon i stugan som mamma köpte. Att någon dött i tbc i stugan var liksom ett litet minus.
Skommar Jonas var en riktig kraftkarl och han var, som vi brukar säga, hetsint. Man kan tänka sig att dödsfallen inom familjen hade sin del i att han stundom var i obalans. Hans hetsiga humör blev inte bättre av att Hians ungdom aldrig lät honom vara i red. Ofta hände det att de samlades vid hans stuga om och retades med honom.
Så kom vi då till Skommar Jonases i Knåda, hösten 1912. Det var nog Beda, Jenny, och mamma som ordnade med inflyttningen. När vi ungar kom allting städat och fint. Vi var väldigt spända hur vi skulle kunna trivas där. Men allting var rent och trivsamt, så hemkänsla fick vi bara vi kom inom dörrarna där.
Det såg litet annorlunda ut på gårdstomten då än det gör nu. (Jag ska försöka göra en skiss. Av försöket kan ni se på ett ungefär hur det såg ut där).

Gården.jpg

Köket var litet men väl hållet. Där vistades vi för det mesta. Salen, som vi kallade rummet, var större givetvis, men inte gav det utrymme för några stora svängar. I stugans östra del fanns en kallbod och den utnyttjades som förrådsrum. I sommartid fick den tjänstgöra som sängkammare. I ena hörnet fanns en väggfast säng. I den låg Car1, Claes och jag. En stod vid södra väggen. I den låg systrarna, utom Helga som låg i en "låda" som vi kallade "puff". Så fanns alltid den flyttbara fältsängen, som kunde brukas i olika sammanhang. (Den där fältsängen ja! Dem följde med också till den nya byggningen som vi fick 1924. Och i den hade jag sedan mitt nattläger. Av någon anledning blev den så full av vägglus så den åkte ut så fort man kunde få ut den. Det var Helga som gjorde upptäckten. Hur jag kunde sova i den sängen var det inte någon som kunde begripa. Men sov gjorde jag och ut åkte sängen och hamnade så småningom i en "kösa").
En trappa upp fanns oinredda rum. I ett av rummen, det västra, fanns bara sågspån och linavfall, "skakungar", mellan åsarna. Där fick man gå och balansera försiktigt på åsarna om man skulle vistas där - vi var förresten förbjudna att vara där. I östra rummet låg några breda syllor utlagda. De låg ojämnt på åsarna och gick man på dem så "vittade" de och då dundra det till i hela huset.
Ett litet minne i samband därmed. I ett av de låga fönstren, som fanns på rummets södra sida var en ruta utslagen. Vi hade en katt, svart och vit, som hette Malin. Hon utnyttjade det där trasiga fönstret på så sätt att hon klättrade uppför väggen och kom in genom fönstret. Byggningen var ju timrad, därför kunde hon det fäste hon behövde av skarvarna mellan stockarna. Hon sprang där så ofta,så det var faktiskt en "väg" på väggen efter hennes klor. Det dundrade till när hon sprang på de vickande syllorna och därigenom talade hon om att hon var inomhus. Det kunde också hända under mörka nätter. Då var det nästan snudd på spökeri.
Skommar Jonas lät bygga till en pampig veranda till stugan. Ett stilbrott visserligen, men den gav ett bra tillskott av utrymme som nyttjades framför allt i sommartid. För att verandadörren skulle kunna öppnas, måste det till en försänkning i golvet. Från försänkningen till golvplanet var en låg trappstegshöjd. Det där trappsteget var till stor förargelse för besökande. De snavade i det och brukade komma ramlande fram mot köksdörren. Detta hände framför allt under den mörka årstiden. Ingen trappbelysning fanns förstås i fotogenlampornas tidevarv.

Hian-7
Helge och Karin 1923

Verandan gav också ett extra utrymme en trappa upp, ty ett riktigt golv var lagt där. Utrymmet gav plats åt en säng. Där uppe hade Calle, Claes och jag våra sängplatser i sommartid.
Den andra stugan på gårdstomten, Svarvarstugan, var också timrad. I stort sett var den oinredd. Så här efteråt minns jag, att golv fanns bara i den lilla förstugan och i ett kök, som också var av litet format. I södra gavelrummet, oinrett, där har en svarvstol stått. Små svarvade restbitar hittade vi där. Var svarvaren var har jag aldrig hört talas om. Stugan såldes till "Gömmens Jonke" i Bergsbo, endera i slutet av 1913 eller i början av 1914. Den gav virke till en ny ladugård i Gudmunds.
Det gamla fäxet var litet, men hade plats för två kor, två getter, gris och några höns. Det revs 1916, kanske, och ett nytt fäx gjordes i ordning av stallbyggnaden. Det var Bedas man, Albin Persson, hette han då, som svarade för ombyggnaden. Det nya fäxet gav plats åt samma antal fänader som det gamla. Men det var åtskilligt rymligare.

Hian-16
Sommaren 1923. Det nybyggda fäxet i bakgrunden.

Det var inte någon stor konst för oss att få nya kamrater i granngårdarna Krings, Halls, Skansa, så det gick ju bra att komma i gång. De lekar vi lekte var väl av det slaget som vi lekte överallt. Att slå boll var ett populärt nöje. De lekte vi på en plats alldeles intill Skansa. Men märkligt nog bara om våren. Då delade vi oss alltid i två lag. Bollarna vi använda var hemgjorda, ihopsydda av två bitar av tunt läder. Stoppningen bestod av tygtrasor. De där hemgjorda bollarna kunde vara ordentligt hårda, så visst kändes det i skinnet när man blev träffad då någon av de större pojkarna stod för kasten och träffarna.

Helge album tre 19.jpg
Helge och hans familj hade mycket av släkten i Höjen.

En ny lek som vi fick lära oss i Knåda var "karakok". En lek med käppar och med små hål i marken som skulle bevakas. Men reglerna för leken minns jag inte.
I närheten av Skansa fanns också "Skansa slätten". En liten slät markyta, som någon gång tidigare varit potatisland. Den där plätten var för liten för att "slå boll" på, så den användes för andra ändamål. En gång var det en cirkusföreställning där. En tältbyggnad sattes upp av störar och pappskivor samt säckar. Min bror Carl, Krings Emil och Godins Olle var de artister jag minns nu. Den stora artisten var Godins Olle som var liten och vig. Ett nummer han utförde bestod i att han med hjälp av två andra pojkar tog ett språng upp på ryggen av min bror Calle, kopplade sina ben runt hans hals, sedan var det meningen att Calle skulle springa runt "manegen" med Olle hängande på ryggen, men Calle tappade balansen och "ekipaget" gick överända och hamnade i en buske, den enda buske som fanns inom området förresten. Vi fick betala inträdesavgift, om 5 eller 2 öre minns jag inte nu.
Flickorna ordnade också en fest där. Av de medverkande minns jag Halls Kristin och Helena, Krings Karin och Hilda, min syster Anna och troligen Danes Edit. De serverade saft och skorpor och den förplägnaden kostade nog några ören. De underhöll med sång. Det var religiösa visor med inslag av Arbetats söner och andra arbetarsånger, hämtade ur en liten röd bok, som vi hade hemma hos oss. Antagligen var det Konrad som har haft den med sig hem någon gång. Dessa två händelser minns jag från "Skansa slätten", som nu är beväxt med drivbar skog.
Första världskriget präglade i mycket hög grad våra lekar. Åtminstone var fallet så för Claes och mig. Om det skall jag återkomma. Att ett stort krig var förestående kunde man se i tidningarna. Den tidning som förmedlade händelserna till oss var Bollnäs-Tidningen, som utkom varannan dag. Vi barn tyckte att det skulle bli enbart spännande med ett krig. I bakgrunden hade vi väl de bragderika krigen Sverige en gång varit med om.
En vacker sommarkväll fick vi en påminnelse om att någonting allvarligt var på gång. Vi hade lagt oss för dagen, då vi fick höra att kyrkklockorna började ringa. Stor undran och rädsla kom över oss. Mamma klädde sig och gick ut för att ta reda på vad som var på färde. Om en stund kom hon in och med hackande tänder berättade hon att krig hade utbrutit i Tyskland och att Sverige skulle mobilisera. Hon hade inte ro att lägga sig, utan gick neråt byn i sällskap med några andra från Hian. När hon kom hem, berättade hon att Olars Olle, bland andra, blivit inkallad till vakttjänst. Så var det stora kriget i gång, ett krig som skulle räcka i fyra år."

Text: Helge Johansson
Foto: Ur Helge Johanssons album

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar