Skolans elever samlade för en bild en gång för länge sedan.
Lägg märke till unionsflaggan. Ladan till höger finns inte längre på plats men huset där borta, kan det vara Godins?
Foto: Jonas Vängborg
söndag 5 februari 2012
Gamla skolbilder
Här kommer några bilder som Knådaintresserade kan gå lös på. De föreställer gamla skolan som idag är bland annat matsal och lärarrum och bilderna är troligen tagna 1905. Jag har fått ta del av bilderna med hjälp av Göran Stigsson som i sin tur fått dem av Rolf Edeborg. Fotografen är Jonas "Jonke" Vängborg från Mångs i Vängsbo.
Skolans elever samlade för en bild en gång för länge sedan.
Lägg märke till unionsflaggan. Ladan till höger finns inte längre på plats men huset där borta, kan det vara Godins?
Skolans elever samlade för en bild en gång för länge sedan.
Lägg märke till unionsflaggan. Ladan till höger finns inte längre på plats men huset där borta, kan det vara Godins?
måndag 9 januari 2012
Östergrens och kossorna
Knåda.nu hälsade i höstas på riktiga Knöakossor hos Östergrens. De är Knådas, just nu, faktiskt enda mjölkkossor och Lennart och Sonja Östergrens är Knådas, just nu, enda mjölkbönder. Vi får hoppas på nya vårar för mjölkbönderna för vi vill väl ha mjölk och vi vill väl att den ska komma från Knåda, eller hur?
Ibland när man kommer nedför backen på Skallabergsvägen, vid Östergrens och strax innan Färnsmyr, kan du ha turen att få vänta en stund och få se när Lennart Östergrens släpper över sina kossor. Kommer du en stund innan har korna, om de är sugna att bli mjölkade, börjat komma ur skogen från åkrarna borta vid Bjurhem. Nu är det emellertid så att Östergrens kor trivs väldigt bra ute och får också vara ute så mycket som möjligt, så Lennart blir ofta tvungen att gå och hämta dem genom skogen.
Lennart och Sonja Östergrens känner sina djur väl. De vet hur gammal varje ko är, hur mycket de brukar mjölka och vad varje kossa gillar eller inte gillar. För mig var det många år sedan jag var in i en riktig ladugård men jag känner igen mig. Allt är som det ska och trots allt hårt arbete som det innebär att ha jordbruk känns ett lugn och en trygghet som tycks sitta i väggarna.
Mjölka kor är något som Sonja och Lennart kan och något som Lennart gjort sedan han var tolv år och hjälpte pappa. Han och brorsan Ingemar gjorde gärna det men mockningen var tyngre i gamla ladugården och värst var att lägga upp på dyngestan.
Östergrens 1960. Foto: Helge Johansson
Nya ladugården blev klar 1956 och Lennart var 17 år när de året innan började gräva för grunden. De grävde allt för hand och körde ut med häst och vippflak. Att de gjorde mycket själva gjorde att bygget kostade 50 000 kronor istället som beräknat på 75 000. Folk tyckte ändå att de var tokiga som kostade på.
Östergrens 2011.
Gamla ladugården, som stod väster om boningshuset stod kvar tills den nya var klar men revs sedan. Stallet blev flyttat till prästskogen i Timsbo.
Östergrens någon gång innan 1956. Foto: Lånat av Lennart Östergrens.
1969, den 15:e november tog Lennart över gården. Han körde timmerbil då och pappa Vilhelm var sjuk. ”Han frågade om jag ville ta över men jag var inte så sugen då men brorsan, Ingemar, ville inte så det blev jag. Ett tag körde jag både timmerbil och skötte ladugården” berättar Lennart.
”Från 1971 var jag hemma på heltid men högg på vintrarna under fem år. Bland annat åt Rotebro och Silfors. Det var ackord på den tiden så jag kunde styra hur mycket jag jobbade men jag var samtidigt tvungen att hålla de tider som de andra huggarna hade då vi åkte ut tillsammans. Vi var ute hela dagarna och hade inga rastkojor. Senare högg jag på egen skog” berättar Lennart.
Sonja och Lennart i fäxet.
Hos Östergrens har det alltid funnits tjurar och i år köpte de en från Wängborgs. En del av tjurarna har inte varit lätta att tas med och det finns flera vådliga historier. En gång jagade en tjur Lennart mot ladugårdsväggen och han trodde nog att det skulle sluta illa. Lennart hamnade dock precis mellan hornen och väggen lyckades tas sig därifrån. ”Det var tur att Lennart var så smal!” säger Sonja och skrattar.
Om en annan tjur berättar Lennart så här: ”Tjuren hade alltid varit lugn och jag stod och prata med honom. Plötsligt flög han på mig och jag ramlade. Jag rullade iväg och kom under stängslet. Jag hade aldrig hunnit resa mig. Den sköt vi i ladugården sen”
Fler bilder finns här.
Text och foto (om inte annat angivits): Kristoffer Jäderberg
söndag 1 januari 2012
Nyår med Knåda Bastuklubb
Nyår förknippas ofta med en traditioner, så även för Knåda bastuklubb. Egentligen har klubben fler traditioner än så då kärnan i gänget träffas och bastar mer eller mindre varje vecka men på nyårsafton letar sig fler än vanligt till Gevallen för att värma sig i bastun och badtunnan och för att kyla av sig i den uppsågade isvaken.
Ett glatt gäng bastu-, badtunne och isvaksbadare vid Gevallen.
Det är inte helt enkelt att ta en bra bild i en varm och fuktig bastu med en kall kamera.
Olle Backa, Gun-Marie Svensson och Erik Hansson (som är Bastugeneral tillsammans med Per-Olof Elfstrand) värmer sig i badtunnan och har vyerna kring Sässman som utsikt.
Knåda Bastuklubb bevisar att bastandet i Knåda inte dog ut med den mer officiella bastun som stod vid Ryggesbovägen/Skolvägen och det är lätt att känna sig välkommen om man vill känna hur kallt Gevallens vatten verkligen är.
Ett glatt gäng bastu-, badtunne och isvaksbadare vid Gevallen.
Det är inte helt enkelt att ta en bra bild i en varm och fuktig bastu med en kall kamera.
Olle Backa, Gun-Marie Svensson och Erik Hansson (som är Bastugeneral tillsammans med Per-Olof Elfstrand) värmer sig i badtunnan och har vyerna kring Sässman som utsikt.
Knåda Bastuklubb bevisar att bastandet i Knåda inte dog ut med den mer officiella bastun som stod vid Ryggesbovägen/Skolvägen och det är lätt att känna sig välkommen om man vill känna hur kallt Gevallens vatten verkligen är.
Text och foto: Kristoffer Jäderberg
lördag 17 december 2011
Julskyltning i Knöa
Det här är Knåda nu, eller åtminstone igår då det var julskyltning i Knåda. Byn var vackrare än vanligt då många tog sig för att tända marshaller, ljuslyktor och andra lysande ting. Knåda visade upp sig som den levande och generösa by den är.
Olars kor är alltid en fin attraktion.
Vid Olars trädgård stekte David Magnusson kölbullar som de bjöd på.
Krukboden är en trevlig butik.
Bygatan.
Vid Knåda Sport var det fart.
Rune Callberg och Olle Olpers.
Anna-Lena demonstrerar en pannlampa.
Lucia, tärnor och Aspen.
Knådas hopp och framtid hade också roligt.
Fler bilder finns här.
Olars kor är alltid en fin attraktion.
Vid Olars trädgård stekte David Magnusson kölbullar som de bjöd på.
Krukboden är en trevlig butik.
Bygatan.
Vid Knåda Sport var det fart.
Rune Callberg och Olle Olpers.
Anna-Lena demonstrerar en pannlampa.
Lucia, tärnor och Aspen.
Knådas hopp och framtid hade också roligt.
Fler bilder finns här.
lördag 10 december 2011
Stärkes Bengt
Vi minns Bengt som var snäll, generös, dragspelande och kanske ensam.
Han bjöd på saft när vi röjde gräs, Peter och jag. Men vi vågade inte smaka.
Långt senare, 2002, frågade jag om jag fick ta de här bilderna och jag tror att Bengt blev stolt. När jag levererade bilden bjöd Bengt på godis, Marianne, och självklart tackade jag och tog.
Nästa gång jag tittade in såg jag att bilden satt på kylskåpet, kanske det inte var så ofta han fick vara med på bild?
Om man hade tur fick man höra Bengt spela dragspel vid Kygelvallen, när han satt på bänken under tavlan som visar löprundornas sträckning. Vi får nog inte höra det mer och det grämer mig att jag inte var där och bad att få ta en bild. Men vi minns honom ändå, eller hur?
Han bjöd på saft när vi röjde gräs, Peter och jag. Men vi vågade inte smaka.
Långt senare, 2002, frågade jag om jag fick ta de här bilderna och jag tror att Bengt blev stolt. När jag levererade bilden bjöd Bengt på godis, Marianne, och självklart tackade jag och tog.
Nästa gång jag tittade in såg jag att bilden satt på kylskåpet, kanske det inte var så ofta han fick vara med på bild?
Om man hade tur fick man höra Bengt spela dragspel vid Kygelvallen, när han satt på bänken under tavlan som visar löprundornas sträckning. Vi får nog inte höra det mer och det grämer mig att jag inte var där och bad att få ta en bild. Men vi minns honom ändå, eller hur?
Text och foto: Kristoffer Jäderberg
torsdag 20 oktober 2011
En berättelse om Logen och hur Lucia kom till byn
Logen och nykterhetsrörelsen var länge en stor rörelse och viktig både för folkhälsan och folkbildningen. Även i Knåda fanns Logen och Godtemplarhuset, numera Knåda Sports skid- och cykellager, vittnar om fornstora dagar. Helge Johansson skrev på 1980-talet om hur det gick till när han gick med i I.O.G.T i Knåda och också om Lucias intåg i Knåda.
Det började så här. En kväll fick mamma och jag sällskap med Bjurs Josef - jag gick och mötte mamma som varit borta och bakat. Han frågade då mamma om inte jag skulle få gå med i ungdomslogen och det hade mamma ingenting emot. Söndagen den 25 januari 1914 gick jag med i ungdomslogen nr 1023 Unga Vännen av I.O.G.T., ett steg som jag aldrig ångrat. På samma gång gick också min syster Anna med i ungdomslogen. Att jag hållit mitt nykterhetslöfte sedan dess har inte varit någon svårighet.
Bilden saknar beskrivning men gissningsvis är det en uppställning efter en tävling i Ungdomslogen. Bilden är tagen bakom Godtemplarhuset i Knåda och i bakgrunden kan man skymta Danes-gården.
Jag hade hört att man brukade ha vakter på logemötena och jag tänkte, att det skulle vara något eftersträvansvärt, och sannerligen blev jag också inte vald till Inre Vakt vid det första tjänstemannaval jag var med om. Men den platsen motsvarade inte alls mina förväntningar. Inte blev man utrustad med svärd och sköld må ni tro. Man skulle sitta där vid dörren på en särskild stol och vid intagningar av nya medlemmar, då skulle man säga så här: ”Våra marskalker åtföljda av (en vän) några vänner vänta på att få inträda”. Det skulle man rapportera sedan marsalken knackat två gånger på dörren. Man skulle också kunna de där orden utantill, stakade man sig så blev det ett fnitter i medlemsskaran. Och så skulle man öppna dörren för de väntande. Vid nästa tjänstemannaval avgick jag som Inre Vakt.
Iljas Leander från Vängsbo, sedmera J.L. Owén, direktör för Edsbyns Industri AB, ledde ett ungdomslogemöte en gång - han var Biträdande Intendent. Då fattades Sekreteraren. Jag bIev satt på den platsen. Fick papper och penna och Leander visade mig hur jag skulle skriva paragraftecknet, §. Det blev den enda krumelur som vart fäst på det papperet medan jag satt där. Biträdande Intendenten lovade att han skulle skriva protokollet efter mötet.
En interiörbild från Godtemplarhuset i Knåda (?)
Under årens lopp blev det dock många protokoll för min del. Vid våra ungdomslogemöten såg vi ibland också skymten av någon äldre godtemplare, sådana som hörde grundlogen till. De kanske höll på med någon förberedelse till något möte som skulle hållas senare på dagen. Vad vi var nyfikna på dem. Den hemlighetsfullhet de visade retade vår nyfikenhet samtidigt som den födde en längtan hos oss att få komma med i den skaran. Vi fick hjälpa till med programmen på våra ungdomslogemöten. Det kunde ibland bara bestå i att vi fick läsa en berättelse och då satt givetvis medlemmarna där som åhörare. Det var nog så spännande. Man skulle också själv välja ut det stycke man skulle läsa. Och det var minsann inte det lättaste, kritiken från medlemmarna kunde vara hård. Broder Karl - ibland skrev han namnet så - var en ofta anlitad aktör på scenen. En gång spelade han tillsammans med vår Intendent, bonden Erik Olsson från Olpers i Vängsbo, den självlärde som hjälpligt kunde främmande språk. En gång var det ett stycke med bibliskt motiv där Kain- Erik Olsson - dräpte Abel - Kalle. Kain hade en replik som vi, Jöns-pojkarna, gjorde till vår egen: "Jag skall öppet protestera: Jag vill, jag vill ej arbeta mera." Den repliken kunde komma väl till pass vid vedsågning eller andra tråkiga sysselsättningar.
Skrivet i album: Erik Olsson, Vängsbo nr 6, född 27.8.1873, död 7.6.1932
Som ungdomslogemedlem prövade jag också på att agera på scenen. Att lära sig replikerna utantill gick ju lätt, men hur agerandet för övrigt var ska man inte orda så mycket om.
1927 blev jag själv Intendent i ungdomslogen, Ungdomsledare, U.L., kom det att heta så småningom. En syssla som jag höll på med i 35 år. Medlem i grundlogen blev jag den 17 december 1916. Samtidigt gick också Höres Per, Häll Alice och Ferms Hilma med. De tre blev inte kvar så länge i logen. Jag passerade Ordens alla fem grader Internationella Storlogegraden, ISL. tog jag i Stockholm 1947 och jag är den enda i Iogen Nordens Vän som har den graden. Den tiden var jag Distrikt Templar - distriktordförande - och jag var i Stockholm på en DT-konferens samtidigt som ISL-mötet hölls. Men innan jag kom så långt var det mycket som hände för min del inom logen i Knåda. Att få vara med i grundlogen var något stort för mig. Låt mig få säga: Det betydde mycket för oss unga pojkar i Jöns,att det fanns en godtemplarloge på platsen. Vi hade väl inte det bästa utgångsläget vad släkten beträffar när det gällde "starka drycker” och inom kamratkretsen var det väl en och annan som också vinglade till ibland. Men man blev aldrig trugad.
Även detta tycks vara i Godtemplarhuset i Knåda. Denna gång vid firandet av att Nordens vän funnits i 25 år.
Det betydde mycket för mig att jag gick med i logen, tror jag. När jag efter mötet gick fram till bokskåpet kom Albin Norin - pappa till Ljusnans redaktör Göran Norin - fram till mig och berättade om böcker och författare. Tänk detta, att en äldre aktad medlem tog sig an en fjortonåring! Fattig och liten. När jag gick hem den kvällen visste jag att jag skulle få komma tillbaka nästa söndag, och nästa, och nästa. Komma så ofta jag ville.
Självklart var det inte bara trivsamma möten som hölls. Vi som var unga och blyga vågade inte ta till orda under mötena. Att begära ordet och sedan resa sig upp och säga något vettigt var inte lätt. Det var väl på det viset, att när man rest sig upp ur bänken, flög allt det lilla man tänkt säga all världens väg. Då tyckte man att man stod där till åtlöje. Det var dock många av de äldre som stödde oss unga och underströk meningen i det vi ville framföra. Tyvärr fanns det också de som bet till hårt och överlägset och då kände man sig tillstukad.
Skrivet i album: Ungdomslogen utflykt till Bergsbo 10.6.1934
Visst var logen en medborgarskola. I den hade många ledamöter i fullmäktige, landsting och riksdag börjat sin bana. Inte bara i Ovanåker. Det var nog lika landet runt. De här godtemplarna har varit ordförande i Ovanåkers kommunalfullmäktige: Mångs Jonke, C.A.Hedberg, Olpers Erik, Adolf Echardt och Göllas Mårten. Fastän Mårten hade "trillat av" innan han blev vald till ordförande. Riksdagsmän från våra trakter var Jon N. Jonsson och P.L. Orgård.
På fullt allvar kom jag in i logearbetet 1926. Mångs Erskers Werner och jag blev liksom parhästar inom logen. Vi var tillsammans och resonerade om vad vi kunde göra för den. Vi tog på oss arbetsuppgifter och beklädde tjänstemannaposter. Werner hade en tid den högsta posten man kan få inom inom logen, nämligen L.D., Loge Deputerade. Han var ansvarig för att Storlogens ärenden som kom upp till behandling inom logen. Jag var alternativ L.T, och L.S. Jämsides med ungdomslogen hade jag också hand om biblioteket. Och så var det kommittéuppdrag i massor. Debuterade som kuplettskrivare gjorde jag med en bit som hade refrängen "Man vet vad man har men vet ej vad man får". Uppslaget hade jag knyckt från en Elna Panduro-revy som visades i Edsbyn. Melodin: På blomsterklädd kulle. Sen var det att ramla på med kupletter.
Lucia med sina tärnor, tyvärr ej angivet vilka, var eller när.
När jag var på Bollnäs lasarett fick jag också vara med på mitt första luciafirande. I mitt tycke var det en enastående upplevelse. Dem där upplevelsen försökte jag omsätta i handling när jag kom hem till Knåda. Och det skedde vid en enskild fest för logen, min syster Anna var Luciabrud. Med den där enkla festen introducerades luciafirandet i Knåda. 1927 stod logen för sin första offentliga Lucia-fest. Vi var nog den första föreningen i socknen som ordnade en sådan. Våra luciafester samlade alltid fulla hus. I början hade vi klent ordnat med luciasånger, så då fick jag träda till med texter och lånade melodier. Efterhand blev det riktiga sånger och väl övade framträdanden. Men intresset i logen för Lucia dog ut, sedan var det andra föreningar i socknen som tog över. Nu är det ett ståhej utan like kring Lucia.
Under år 1946 var jag ombudsman några månader för Hälsinglands södra och norra distriktloger. Samtidigt arbetade jag till en början på Östanåsågen. Jag reste mycket inom de båda distrikten och jag tror att jag fick några avsomnade loger i gång igen med mitt arbete. Den 7 oktober medverkade jag på en fest i Hudiksvall. På resan dit lästa jag i en tidning att Per Albin Hansson hade dött dagen före. Jag började med mitt anförande på festen med några ord om Per Albin. Jag hann inte mer än nämna hans namn förrän den fulltaliga publiken reste sig upp. Jag blev så perplex så jag höll på att komma av mig, Var jag den förste i landet som erinrade om hans bortgång?
Helge i talarstolen på Logen nummer 152 i Söderhamn.
I norra Hälsingland var jag på besök en hel vecka på en gång, därigenom fick jag pröva på en ombudsmans slitsamma jobb. Ett par dager före jul medverkade jag på en fest i Norrala. Det var mitt sista framträdande som ombudsman och jag var mycket glad över att mitt ombudsmannaskap var över. Aldrig mer skulle jag bli ombudsman. Allt mitt flängande denna höst har inte gått om jag inte haft en hustru som själv var intresserad godtemplare. Vem vet, kanske det ändå blev för mycket ”godtempleri” inom familjen. Man hade ju barn också.
Lilly och Helge Johansson
Hur spännande var det inte första gången jag skulle hålla "tal" offentligt. Det skedde på en ungdomslogefest i Trönö. Ingen i den lokalen var så svettig som den ängslige unga mannen i talarstolen. Hemma i Knåda gick logearbetet mycket bra. Vi var många unga som trivdes tillsammans. Efter mötena roade vi oss med ringlekar och sittlekar. Ingen dans fick förekomma och det var ett förbud som de unga flickorna inte gillade. En sommar hade vi logen som träffpunkt, därefter följdes vi åt hela skaran till dansbanan i Åsen, Roteberg.
Ingen dans fick förekomma i logen men ringlekar gick bra.
Nu är vi bara några stackars pensionärer kvar i logen.
Det började så här. En kväll fick mamma och jag sällskap med Bjurs Josef - jag gick och mötte mamma som varit borta och bakat. Han frågade då mamma om inte jag skulle få gå med i ungdomslogen och det hade mamma ingenting emot. Söndagen den 25 januari 1914 gick jag med i ungdomslogen nr 1023 Unga Vännen av I.O.G.T., ett steg som jag aldrig ångrat. På samma gång gick också min syster Anna med i ungdomslogen. Att jag hållit mitt nykterhetslöfte sedan dess har inte varit någon svårighet.
Bilden saknar beskrivning men gissningsvis är det en uppställning efter en tävling i Ungdomslogen. Bilden är tagen bakom Godtemplarhuset i Knåda och i bakgrunden kan man skymta Danes-gården.
Jag hade hört att man brukade ha vakter på logemötena och jag tänkte, att det skulle vara något eftersträvansvärt, och sannerligen blev jag också inte vald till Inre Vakt vid det första tjänstemannaval jag var med om. Men den platsen motsvarade inte alls mina förväntningar. Inte blev man utrustad med svärd och sköld må ni tro. Man skulle sitta där vid dörren på en särskild stol och vid intagningar av nya medlemmar, då skulle man säga så här: ”Våra marskalker åtföljda av (en vän) några vänner vänta på att få inträda”. Det skulle man rapportera sedan marsalken knackat två gånger på dörren. Man skulle också kunna de där orden utantill, stakade man sig så blev det ett fnitter i medlemsskaran. Och så skulle man öppna dörren för de väntande. Vid nästa tjänstemannaval avgick jag som Inre Vakt.
Iljas Leander från Vängsbo, sedmera J.L. Owén, direktör för Edsbyns Industri AB, ledde ett ungdomslogemöte en gång - han var Biträdande Intendent. Då fattades Sekreteraren. Jag bIev satt på den platsen. Fick papper och penna och Leander visade mig hur jag skulle skriva paragraftecknet, §. Det blev den enda krumelur som vart fäst på det papperet medan jag satt där. Biträdande Intendenten lovade att han skulle skriva protokollet efter mötet.
En interiörbild från Godtemplarhuset i Knåda (?)
Under årens lopp blev det dock många protokoll för min del. Vid våra ungdomslogemöten såg vi ibland också skymten av någon äldre godtemplare, sådana som hörde grundlogen till. De kanske höll på med någon förberedelse till något möte som skulle hållas senare på dagen. Vad vi var nyfikna på dem. Den hemlighetsfullhet de visade retade vår nyfikenhet samtidigt som den födde en längtan hos oss att få komma med i den skaran. Vi fick hjälpa till med programmen på våra ungdomslogemöten. Det kunde ibland bara bestå i att vi fick läsa en berättelse och då satt givetvis medlemmarna där som åhörare. Det var nog så spännande. Man skulle också själv välja ut det stycke man skulle läsa. Och det var minsann inte det lättaste, kritiken från medlemmarna kunde vara hård. Broder Karl - ibland skrev han namnet så - var en ofta anlitad aktör på scenen. En gång spelade han tillsammans med vår Intendent, bonden Erik Olsson från Olpers i Vängsbo, den självlärde som hjälpligt kunde främmande språk. En gång var det ett stycke med bibliskt motiv där Kain- Erik Olsson - dräpte Abel - Kalle. Kain hade en replik som vi, Jöns-pojkarna, gjorde till vår egen: "Jag skall öppet protestera: Jag vill, jag vill ej arbeta mera." Den repliken kunde komma väl till pass vid vedsågning eller andra tråkiga sysselsättningar.
Skrivet i album: Erik Olsson, Vängsbo nr 6, född 27.8.1873, död 7.6.1932
Som ungdomslogemedlem prövade jag också på att agera på scenen. Att lära sig replikerna utantill gick ju lätt, men hur agerandet för övrigt var ska man inte orda så mycket om.
1927 blev jag själv Intendent i ungdomslogen, Ungdomsledare, U.L., kom det att heta så småningom. En syssla som jag höll på med i 35 år. Medlem i grundlogen blev jag den 17 december 1916. Samtidigt gick också Höres Per, Häll Alice och Ferms Hilma med. De tre blev inte kvar så länge i logen. Jag passerade Ordens alla fem grader Internationella Storlogegraden, ISL. tog jag i Stockholm 1947 och jag är den enda i Iogen Nordens Vän som har den graden. Den tiden var jag Distrikt Templar - distriktordförande - och jag var i Stockholm på en DT-konferens samtidigt som ISL-mötet hölls. Men innan jag kom så långt var det mycket som hände för min del inom logen i Knåda. Att få vara med i grundlogen var något stort för mig. Låt mig få säga: Det betydde mycket för oss unga pojkar i Jöns,att det fanns en godtemplarloge på platsen. Vi hade väl inte det bästa utgångsläget vad släkten beträffar när det gällde "starka drycker” och inom kamratkretsen var det väl en och annan som också vinglade till ibland. Men man blev aldrig trugad.
Även detta tycks vara i Godtemplarhuset i Knåda. Denna gång vid firandet av att Nordens vän funnits i 25 år.
Det betydde mycket för mig att jag gick med i logen, tror jag. När jag efter mötet gick fram till bokskåpet kom Albin Norin - pappa till Ljusnans redaktör Göran Norin - fram till mig och berättade om böcker och författare. Tänk detta, att en äldre aktad medlem tog sig an en fjortonåring! Fattig och liten. När jag gick hem den kvällen visste jag att jag skulle få komma tillbaka nästa söndag, och nästa, och nästa. Komma så ofta jag ville.
Självklart var det inte bara trivsamma möten som hölls. Vi som var unga och blyga vågade inte ta till orda under mötena. Att begära ordet och sedan resa sig upp och säga något vettigt var inte lätt. Det var väl på det viset, att när man rest sig upp ur bänken, flög allt det lilla man tänkt säga all världens väg. Då tyckte man att man stod där till åtlöje. Det var dock många av de äldre som stödde oss unga och underströk meningen i det vi ville framföra. Tyvärr fanns det också de som bet till hårt och överlägset och då kände man sig tillstukad.
Skrivet i album: Ungdomslogen utflykt till Bergsbo 10.6.1934
Visst var logen en medborgarskola. I den hade många ledamöter i fullmäktige, landsting och riksdag börjat sin bana. Inte bara i Ovanåker. Det var nog lika landet runt. De här godtemplarna har varit ordförande i Ovanåkers kommunalfullmäktige: Mångs Jonke, C.A.Hedberg, Olpers Erik, Adolf Echardt och Göllas Mårten. Fastän Mårten hade "trillat av" innan han blev vald till ordförande. Riksdagsmän från våra trakter var Jon N. Jonsson och P.L. Orgård.
På fullt allvar kom jag in i logearbetet 1926. Mångs Erskers Werner och jag blev liksom parhästar inom logen. Vi var tillsammans och resonerade om vad vi kunde göra för den. Vi tog på oss arbetsuppgifter och beklädde tjänstemannaposter. Werner hade en tid den högsta posten man kan få inom inom logen, nämligen L.D., Loge Deputerade. Han var ansvarig för att Storlogens ärenden som kom upp till behandling inom logen. Jag var alternativ L.T, och L.S. Jämsides med ungdomslogen hade jag också hand om biblioteket. Och så var det kommittéuppdrag i massor. Debuterade som kuplettskrivare gjorde jag med en bit som hade refrängen "Man vet vad man har men vet ej vad man får". Uppslaget hade jag knyckt från en Elna Panduro-revy som visades i Edsbyn. Melodin: På blomsterklädd kulle. Sen var det att ramla på med kupletter.
Lucia med sina tärnor, tyvärr ej angivet vilka, var eller när.
När jag var på Bollnäs lasarett fick jag också vara med på mitt första luciafirande. I mitt tycke var det en enastående upplevelse. Dem där upplevelsen försökte jag omsätta i handling när jag kom hem till Knåda. Och det skedde vid en enskild fest för logen, min syster Anna var Luciabrud. Med den där enkla festen introducerades luciafirandet i Knåda. 1927 stod logen för sin första offentliga Lucia-fest. Vi var nog den första föreningen i socknen som ordnade en sådan. Våra luciafester samlade alltid fulla hus. I början hade vi klent ordnat med luciasånger, så då fick jag träda till med texter och lånade melodier. Efterhand blev det riktiga sånger och väl övade framträdanden. Men intresset i logen för Lucia dog ut, sedan var det andra föreningar i socknen som tog över. Nu är det ett ståhej utan like kring Lucia.
Under år 1946 var jag ombudsman några månader för Hälsinglands södra och norra distriktloger. Samtidigt arbetade jag till en början på Östanåsågen. Jag reste mycket inom de båda distrikten och jag tror att jag fick några avsomnade loger i gång igen med mitt arbete. Den 7 oktober medverkade jag på en fest i Hudiksvall. På resan dit lästa jag i en tidning att Per Albin Hansson hade dött dagen före. Jag började med mitt anförande på festen med några ord om Per Albin. Jag hann inte mer än nämna hans namn förrän den fulltaliga publiken reste sig upp. Jag blev så perplex så jag höll på att komma av mig, Var jag den förste i landet som erinrade om hans bortgång?
Helge i talarstolen på Logen nummer 152 i Söderhamn.
I norra Hälsingland var jag på besök en hel vecka på en gång, därigenom fick jag pröva på en ombudsmans slitsamma jobb. Ett par dager före jul medverkade jag på en fest i Norrala. Det var mitt sista framträdande som ombudsman och jag var mycket glad över att mitt ombudsmannaskap var över. Aldrig mer skulle jag bli ombudsman. Allt mitt flängande denna höst har inte gått om jag inte haft en hustru som själv var intresserad godtemplare. Vem vet, kanske det ändå blev för mycket ”godtempleri” inom familjen. Man hade ju barn också.
Lilly och Helge Johansson
Hur spännande var det inte första gången jag skulle hålla "tal" offentligt. Det skedde på en ungdomslogefest i Trönö. Ingen i den lokalen var så svettig som den ängslige unga mannen i talarstolen. Hemma i Knåda gick logearbetet mycket bra. Vi var många unga som trivdes tillsammans. Efter mötena roade vi oss med ringlekar och sittlekar. Ingen dans fick förekomma och det var ett förbud som de unga flickorna inte gillade. En sommar hade vi logen som träffpunkt, därefter följdes vi åt hela skaran till dansbanan i Åsen, Roteberg.
Ingen dans fick förekomma i logen men ringlekar gick bra.
Nu är vi bara några stackars pensionärer kvar i logen.
Text: Helge Johansson
Foto: ur Helge Johanssons album
Inledning och bildkommentarer: Kristoffer Jäderberg
onsdag 28 september 2011
Nytt album uppe
Ett av Helge Johanssons fotoalbum med många bilder med koppling till nykterhetsrörelsen finns nu att beskåda här.
Ur ett Knådaperspektiv finns inte lika många intressanta bilder där men nog finns det några guldkorn som exemplen nedan.
Bild tagen bakom Godtemplarhuset i Knåda centrum. I bakgrunden kan man se Mejeriet där Knåda Sport numera håller till.
Skrivet i album: Logemöte i Knåda 1932. 1:a r: Rune Godin, Henry Blom, Helge Johansson, Greta Godin, Erik Mångsgård, Nora Blom, Gustav Eliasson;
2:a r: Erik Olsson, PF Godin, Anna Godin, Göta Larsson, Britta Nordlund, Signe Godin;
3:e r: Erik Persson, Ragnar Eliasson, Ella Mångsgård, Emil Berglund, Alma och Nils Eriksson, Georg Eliasson
Ännu en bild tagen i Knåda centrum där man ser den gamla mejeriskylten på Knåda Sport-huset.
Ur ett Knådaperspektiv finns inte lika många intressanta bilder där men nog finns det några guldkorn som exemplen nedan.
Bild tagen bakom Godtemplarhuset i Knåda centrum. I bakgrunden kan man se Mejeriet där Knåda Sport numera håller till.
Skrivet i album: Logemöte i Knåda 1932. 1:a r: Rune Godin, Henry Blom, Helge Johansson, Greta Godin, Erik Mångsgård, Nora Blom, Gustav Eliasson;
2:a r: Erik Olsson, PF Godin, Anna Godin, Göta Larsson, Britta Nordlund, Signe Godin;
3:e r: Erik Persson, Ragnar Eliasson, Ella Mångsgård, Emil Berglund, Alma och Nils Eriksson, Georg Eliasson
Ännu en bild tagen i Knåda centrum där man ser den gamla mejeriskylten på Knåda Sport-huset.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)