lördag 17 december 2011

Julskyltning i Knöa

Det här är Knåda nu, eller åtminstone igår då det var julskyltning i Knåda. Byn var vackrare än vanligt då många tog sig för att tända marshaller, ljuslyktor och andra lysande ting. Knåda visade upp sig som den levande och generösa by den är.

111216_Julskyltning_014
Olars kor är alltid en fin attraktion.


111216_Julskyltning_031
Vid Olars trädgård stekte David Magnusson kölbullar som de bjöd på.

111216_Julskyltning_032
Krukboden är en trevlig butik.



111216_Julskyltning_033
Bygatan.


111216_Julskyltning_050
Vid Knåda Sport var det fart.


111216_Julskyltning_047
Rune Callberg och Olle Olpers.


111216_Julskyltning_037
Anna-Lena demonstrerar en pannlampa.


111216_Julskyltning_057
Lucia, tärnor och Aspen.


111216_Julskyltning_063


111216_Julskyltning_099
Knådas hopp och framtid hade också roligt.


Fler bilder finns här.

lördag 10 december 2011

Stärkes Bengt

Vi minns Bengt som var snäll, generös, dragspelande och kanske ensam.

Bengt_001

Han bjöd på saft när vi röjde gräs, Peter och jag. Men vi vågade inte smaka.
Långt senare, 2002, frågade jag om jag fick ta de här bilderna och jag tror att Bengt blev stolt. När jag levererade bilden bjöd Bengt på godis, Marianne, och självklart tackade jag och tog.
Nästa gång jag tittade in såg jag att bilden satt på kylskåpet, kanske det inte var så ofta han fick vara med på bild?

Bengt_006

Om man hade tur fick man höra Bengt spela dragspel vid Kygelvallen, när han satt på bänken under tavlan som visar löprundornas sträckning. Vi får nog inte höra det mer och det grämer mig att jag inte var där och bad att få ta en bild. Men vi minns honom ändå, eller hur?

Text och foto: Kristoffer Jäderberg

torsdag 20 oktober 2011

En berättelse om Logen och hur Lucia kom till byn

Logen och nykterhetsrörelsen var länge en stor rörelse och viktig både för folkhälsan och folkbildningen. Även i Knåda fanns Logen och Godtemplarhuset, numera Knåda Sports skid- och cykellager, vittnar om fornstora dagar. Helge Johansson skrev på 1980-talet om hur det gick till när han gick med i I.O.G.T i Knåda och också om Lucias intåg i Knåda.

Det började så här. En kväll fick mamma och jag sällskap med Bjurs Josef - jag gick och mötte mamma som varit borta och bakat. Han frågade då mamma om inte jag skulle få gå med i ungdomslogen och det hade mamma ingenting emot. Söndagen den 25 januari 1914 gick jag med i ungdomslogen nr 1023 Unga Vännen av I.O.G.T., ett steg som jag aldrig ångrat. På samma gång gick också min syster Anna med i ungdomslogen. Att jag hållit mitt nykterhetslöfte sedan dess har inte varit någon svårighet.

Morfar Helges album 5166.jpg
Bilden saknar beskrivning men gissningsvis är det en uppställning efter en tävling i Ungdomslogen. Bilden är tagen bakom Godtemplarhuset i Knåda och i bakgrunden kan man skymta Danes-gården.

Jag hade hört att man brukade ha vakter på logemötena och jag tänkte, att det skulle vara något eftersträvansvärt, och sannerligen blev jag också inte vald till Inre Vakt vid det första tjänstemannaval jag var med om. Men den platsen motsvarade inte alls mina förväntningar. Inte blev man utrustad med svärd och sköld må ni tro. Man skulle sitta där vid dörren på en särskild stol och vid intagningar av nya medlemmar, då skulle man säga så här: ”Våra marskalker åtföljda av (en vän) några vänner vänta på att få inträda”. Det skulle man rapportera sedan marsalken knackat två gånger på dörren. Man skulle också kunna de där orden utantill, stakade man sig så blev det ett fnitter i medlemsskaran. Och så skulle man öppna dörren för de väntande. Vid nästa tjänstemannaval avgick jag som Inre Vakt.
Iljas Leander från Vängsbo, sedmera J.L. Owén, direktör för Edsbyns Industri AB, ledde ett ungdomslogemöte en gång - han var Biträdande Intendent. Då fattades Sekreteraren. Jag bIev satt på den platsen. Fick papper och penna och Leander visade mig hur jag skulle skriva paragraftecknet, §. Det blev den enda krumelur som vart fäst på det papperet medan jag satt där. Biträdande Intendenten lovade att han skulle skriva protokollet efter mötet.

Morfar Helges album 5171.jpg
En interiörbild från Godtemplarhuset i Knåda (?)

Under årens lopp blev det dock många protokoll för min del. Vid våra ungdomslogemöten såg vi ibland också skymten av någon äldre godtemplare, sådana som hörde grundlogen till. De kanske höll på med någon förberedelse till något möte som skulle hållas senare på dagen. Vad vi var nyfikna på dem. Den hemlighetsfullhet de visade retade vår nyfikenhet samtidigt som den födde en längtan hos oss att få komma med i den skaran. Vi fick hjälpa till med programmen på våra ungdomslogemöten. Det kunde ibland bara bestå i att vi fick läsa en berättelse och då satt givetvis medlemmarna där som åhörare. Det var nog så spännande. Man skulle också själv välja ut det stycke man skulle läsa. Och det var minsann inte det lättaste, kritiken från medlemmarna kunde vara hård. Broder Karl - ibland skrev han namnet så - var en ofta anlitad aktör på scenen. En gång spelade han tillsammans med vår Intendent, bonden Erik Olsson från Olpers i Vängsbo, den självlärde som hjälpligt kunde främmande språk. En gång var det ett stycke med bibliskt motiv där Kain- Erik Olsson - dräpte Abel - Kalle. Kain hade en replik som vi, Jöns-pojkarna, gjorde till vår egen: "Jag skall öppet protestera: Jag vill, jag vill ej arbeta mera." Den repliken kunde komma väl till pass vid vedsågning eller andra tråkiga sysselsättningar.

Morfar Helges album 5203.jpg
Skrivet i album: Erik Olsson, Vängsbo nr 6, född 27.8.1873, död 7.6.1932

Som ungdomslogemedlem prövade jag också på att agera på scenen. Att lära sig replikerna utantill gick ju lätt, men hur agerandet för övrigt var ska man inte orda så mycket om.
1927 blev jag själv Intendent i ungdomslogen, Ungdomsledare, U.L., kom det att heta så småningom. En syssla som jag höll på med i 35 år. Medlem i grundlogen blev jag den 17 december 1916. Samtidigt gick också Höres Per, Häll Alice och Ferms Hilma med. De tre blev inte kvar så länge i logen. Jag passerade Ordens alla fem grader Internationella Storlogegraden, ISL. tog jag i Stockholm 1947 och jag är den enda i Iogen Nordens Vän som har den graden. Den tiden var jag Distrikt Templar - distriktordförande - och jag var i Stockholm på en DT-konferens samtidigt som ISL-mötet hölls. Men innan jag kom så långt var det mycket som hände för min del inom logen i Knåda. Att få vara med i grundlogen var något stort för mig. Låt mig få säga: Det betydde mycket för oss unga pojkar i Jöns,att det fanns en godtemplarloge på platsen. Vi hade väl inte det bästa utgångsläget vad släkten beträffar när det gällde "starka drycker” och inom kamratkretsen var det väl en och annan som också vinglade till ibland. Men man blev aldrig trugad.

Morfar Helges album 5170.jpg
Även detta tycks vara i Godtemplarhuset i Knåda. Denna gång vid firandet av att Nordens vän funnits i 25 år.

Det betydde mycket för mig att jag gick med i logen, tror jag. När jag efter mötet gick fram till bokskåpet kom Albin Norin - pappa till Ljusnans redaktör Göran Norin - fram till mig och berättade om böcker och författare. Tänk detta, att en äldre aktad medlem tog sig an en fjortonåring! Fattig och liten. När jag gick hem den kvällen visste jag att jag skulle få komma tillbaka nästa söndag, och nästa, och nästa. Komma så ofta jag ville.
Självklart var det inte bara trivsamma möten som hölls. Vi som var unga och blyga vågade inte ta till orda under mötena. Att begära ordet och sedan resa sig upp och säga något vettigt var inte lätt. Det var väl på det viset, att när man rest sig upp ur bänken, flög allt det lilla man tänkt säga all världens väg. Då tyckte man att man stod där till åtlöje. Det var dock många av de äldre som stödde oss unga och underströk meningen i det vi ville framföra. Tyvärr fanns det också de som bet till hårt och överlägset och då kände man sig tillstukad.

Morfar Helges album 5176.jpg
Skrivet i album: Ungdomslogen utflykt till Bergsbo 10.6.1934

Visst var logen en medborgarskola. I den hade många ledamöter i fullmäktige, landsting och riksdag börjat sin bana. Inte bara i Ovanåker. Det var nog lika landet runt. De här godtemplarna har varit ordförande i Ovanåkers kommunalfullmäktige: Mångs Jonke, C.A.Hedberg, Olpers Erik, Adolf Echardt och Göllas Mårten. Fastän Mårten hade "trillat av" innan han blev vald till ordförande. Riksdagsmän från våra trakter var Jon N. Jonsson och P.L. Orgård.
På fullt allvar kom jag in i logearbetet 1926. Mångs Erskers Werner och jag blev liksom parhästar inom logen. Vi var tillsammans och resonerade om vad vi kunde göra för den. Vi tog på oss arbetsuppgifter och beklädde tjänstemannaposter. Werner hade en tid den högsta posten man kan få inom inom logen, nämligen L.D., Loge Deputerade. Han var ansvarig för att Storlogens ärenden som kom upp till behandling inom logen. Jag var alternativ L.T, och L.S. Jämsides med ungdomslogen hade jag också hand om biblioteket. Och så var det kommittéuppdrag i massor. Debuterade som kuplettskrivare gjorde jag med en bit som hade refrängen "Man vet vad man har men vet ej vad man får". Uppslaget hade jag knyckt från en Elna Panduro-revy som visades i Edsbyn. Melodin: På blomsterklädd kulle. Sen var det att ramla på med kupletter.

Morfar Helges album 7 1.jpg
Lucia med sina tärnor, tyvärr ej angivet vilka, var eller när.

När jag var på Bollnäs lasarett fick jag också vara med på mitt första luciafirande. I mitt tycke var det en enastående upplevelse. Dem där upplevelsen försökte jag omsätta i handling när jag kom hem till Knåda. Och det skedde vid en enskild fest för logen, min syster Anna var Luciabrud. Med den där enkla festen introducerades luciafirandet i Knåda. 1927 stod logen för sin första offentliga Lucia-fest. Vi var nog den första föreningen i socknen som ordnade en sådan. Våra luciafester samlade alltid fulla hus. I början hade vi klent ordnat med luciasånger, så då fick jag träda till med texter och lånade melodier. Efterhand blev det riktiga sånger och väl övade framträdanden. Men intresset i logen för Lucia dog ut, sedan var det andra föreningar i socknen som tog över. Nu är det ett ståhej utan like kring Lucia.
Under år 1946 var jag ombudsman några månader för Hälsinglands södra och norra distriktloger. Samtidigt arbetade jag till en början på Östanåsågen. Jag reste mycket inom de båda distrikten och jag tror att jag fick några avsomnade loger i gång igen med mitt arbete. Den 7 oktober medverkade jag på en fest i Hudiksvall. På resan dit lästa jag i en tidning att Per Albin Hansson hade dött dagen före. Jag började med mitt anförande på festen med några ord om Per Albin. Jag hann inte mer än nämna hans namn förrän den fulltaliga publiken reste sig upp. Jag blev så perplex så jag höll på att komma av mig, Var jag den förste i landet som erinrade om hans bortgång?

Morfar Helges album 5144.jpg
Helge i talarstolen på Logen nummer 152 i Söderhamn.

I norra Hälsingland var jag på besök en hel vecka på en gång, därigenom fick jag pröva på en ombudsmans slitsamma jobb. Ett par dager före jul medverkade jag på en fest i Norrala. Det var mitt sista framträdande som ombudsman och jag var mycket glad över att mitt ombudsmannaskap var över. Aldrig mer skulle jag bli ombudsman. Allt mitt flängande denna höst har inte gått om jag inte haft en hustru som själv var intresserad godtemplare. Vem vet, kanske det ändå blev för mycket ”godtempleri” inom familjen. Man hade ju barn också.


Morfar Helges album 627.jpg
Lilly och Helge Johansson

Hur spännande var det inte första gången jag skulle hålla "tal" offentligt. Det skedde på en ungdomslogefest i Trönö. Ingen i den lokalen var så svettig som den ängslige unga mannen i talarstolen. Hemma i Knåda gick logearbetet mycket bra. Vi var många unga som trivdes tillsammans. Efter mötena roade vi oss med ringlekar och sittlekar. Ingen dans fick förekomma och det var ett förbud som de unga flickorna inte gillade. En sommar hade vi logen som träffpunkt, därefter följdes vi åt hela skaran till dansbanan i Åsen, Roteberg.

Morfar Helges album 5158.jpg
Ingen dans fick förekomma i logen men ringlekar gick bra.

Nu är vi bara några stackars pensionärer kvar i logen.

Text: Helge Johansson
Foto: ur Helge Johanssons album
Inledning och bildkommentarer: Kristoffer Jäderberg

onsdag 28 september 2011

Nytt album uppe

Ett av Helge Johanssons fotoalbum med många bilder med koppling till nykterhetsrörelsen finns nu att beskåda här.
Ur ett Knådaperspektiv finns inte lika många intressanta bilder där men nog finns det några guldkorn som exemplen nedan.

Morfar Helges album 5163.jpg
Bild tagen bakom Godtemplarhuset i Knåda centrum. I bakgrunden kan man se Mejeriet där Knåda Sport numera håller till.

Morfar Helges album 5168.jpg
Skrivet i album: Logemöte i Knåda 1932. 1:a r: Rune Godin, Henry Blom, Helge Johansson, Greta Godin, Erik Mångsgård, Nora Blom, Gustav Eliasson;
2:a r: Erik Olsson, PF Godin, Anna Godin, Göta Larsson, Britta Nordlund, Signe Godin;
3:e r: Erik Persson, Ragnar Eliasson, Ella Mångsgård, Emil Berglund, Alma och Nils Eriksson, Georg Eliasson


Morfar Helges album 5153.jpg
Ännu en bild tagen i Knåda centrum där man ser den gamla mejeriskylten på Knåda Sport-huset.

Rune även i Ljusnan!

På Hela Hälsingland kan man läsa en kortfattad variant av artikeln ur Ljusnan.

torsdag 22 september 2011

Rune och Länstyrelsen


Vi har en engagerad soldattorpsberättare i Knåda. Han heter Rune Callberg och kan det mesta som finns att kunna om torpen och deras historia. Mycket av kunskapen har han hämtat i Kurt Ståhls fina arbete ”Torp i Knåda by” men har kompletterat detta med exkursioner i markerna och egen forskning.
Efter några studiecirklar i ämnet med många intresserade har det kommit funderingar på att vidga kretsen av soldattorpsengagerade och även Länstyrelsen i Gävleborg har visat sig intresserad av vad Rune har att berätta. Under onsdagen den 21 september besökte Barbro Hårding, som arbetar med kultur-, miljö- och jordbruksfrågor på Länstyrelsen, Knåda och fick tillsammans med tolv andra en fältvandring runt de gamla torpgrunderna med Rune som guide.
Knåda är unikt i trakten att ha haft så pass många soldattorp och uppemot 40 grunder går att påvisa, förmodligen ännu fler. Torpen har sitt ursprung i indelningsverket, enkelt uttryckt vårt första värnpliktsystem, som från 1600-talet fram till 1901 gjorde att bönder skulle hålla knektar med bostäder och uppehälle.

Soldattorp_5399.jpg
De glada deltagarna i fältvandringen kring de gamla soldattorpen. I mitten Rune Callberg och i bakgrunden till vänster skymtar hans hem Ståhls.

En förhoppning är att projektet ska locka fler intresserade av soldattorpen och att väcka kommunens intresse och förhoppningsvis stöd för att också locka turister att vilja veta mer om de gamla soldattorpsmiljöerna och höra berättelserna om dem.
Knåda.nu kommer att återkomma till Rune Callberg, soldattorpen och projekten omkring dem.

Text och foto: Kristoffer Jäderberg

söndag 28 augusti 2011

Tegelfabriken

Tegelfabriken, som åtminstone jag alltid kallat den, finns i de nordliga delarna av Knåda. Fabrikslokalerna finns faktiskt fortfarande kvar men de senaste vintrarna har tagit hårt på huset så är du intresserad av att se lite äkta Knådafabrikshistoria så kan det vara bråttom.
Följande berättelse skrevs som en del av ett specialarbete på gymnasiet 1991.



Ovanåkers Cementvarufabrik


Runt om i Ovanåker har det funnits små industrier. Det kunde vara sågar, kvarnar, skäktar, smedjor eller, som jag här skall berätta om, en cementvarufabrik. Fabrikerna kunde uppstå, när någon fått en ide man ville bygga vidare på eller när behov av en vara uppstod. Man drev kanske företaget som en hobby eller som en syssla bredvid den egentliga professionen, som ökade på inkomsterna något. Det är svårt att få tag på fakta om sådana småindustrier, men jag har fått lita till intervjuer. Fakta om Ovanåkers Cementvarufabrik har jag så fått genom intervjuer under våren 1991 med (min morfar) Helge Johansson, numera bosatt i Edsbyn. Helge hade även dagboksanteckningar, som i
någon mån hjälpte till.


Tegelfabriken.jpg
Bild från någon slags utflykt till Tegelfabriken, gissningsvis 1950-tal. Foto: Ur Helge Johanssons album.

Ovanåkers Cementvarufabrik eller tegelstensfabriken, som den åtminstone numera kallas, ligger strax utanför byn Knåda i Ovanåker. Fabriken, som troligen byggdes 1924, har två våningar. Den nedre våningen användes för tegeltillverkningen, medan övervåningen var bostadslägenhet. Där bodde omkring 1926 familjen Olof Jonsson, vilken bestod av Olof och hans fru samt deras två döttrar och två söner. I anslutning till byggnaden fanns också ett stall, där de som hämtade tegel kunde ställa hästen, samt några skjul för förvaring av tegel.
Mannen, som startade verksamheten, hette Gotfrid Eliasson, en hemmansägare till gården Ropra i Knåda (Knåda nr 18). Anställda på fabriken var i verksamhets början Carl Johansson (en bror till Helge Johansson), som jobbade där mellan åren 1925 och 1928 samt Gotfrids bror Ragnar Eliasson. Gotfrid hade också en till bror, som hjälpte till ibland. Han hette David Eliasson, men han hade TBC och var ofta sjuk och borta från arbetet. Men oftast ordnade man med inhoppare, så att det jobbade fyra man där.
Mellan 17 augusti och 19 oktober 1926 jobbade så även Helge Johansson där. Helge berättar, att han hämtade grus till cementbruket i de närliggande grustagen. Sanden ansågs lämplig, eftersom den innehöll pinnmo, och det kan också vara därför fabriken blev byggd där. En nackdel med sanden på platsen var, att den innehöll mycket större stenar och singel. Man fick då sålla gruset i ett såll, innan det var lämpligt för användning. Gruset blandades sedan med cement, och då fick man en bruksats, som man gjorde taktegel eller murtegeI av. I början blandades bruket för hand, men man skaffade så småningom en trumma för blandningen. Om man skulle göra taktegel av bruket, blandade man först i rött färgpulver. Sedan följde det som kallades att slå tegel; man hällde ut bruk på buktade plåtar, därefter fuktade man bruket i plåtformen och strök över det tills teglet fått en alldeles slät och fin yta. Teglet staplades i sina formar i travar och fick så torka, tills teglet fått den rätta hårdheten. Även murteglet gjordes i formar. Överytan på murteglet skulle vara skålformad för murbrukets skull, när man sedan murade med teglet. Teglet såldes mest till privata, som behövde tegel.


Tegelfabriken 1966.jpg
Foto: Helge Johansson, 1966.

Arbetet vid Cementvarufabriken var rätt hårt. Det var ett tungt jobb att kärra fram grus och att blanda bruk. Men de som jobbade där trivdes. Man kände varandra, och ingen jäktade på den andre. När det var regnväder var det lugnt i fabriken. Sanden i grustaget blev för blöt och tung, så man hade kojdagar sådana gånger. Ingen stress alltså. Man började arbetet klockan åtta och slutade klockan 17. Lunch var det mellan klockan 12 och 13. Vid 1926 var förtjänsten cirka fem kronor om dagen, vilket inte var så värst mycket, men tillräckligt. Nämnas kan, att 1926 deltog Cementvarufabriken på en industriutställning på Persmässan.
Senare tog Ragnar Eliasson över fabriken efter sin bror. Han drev den länge, på senare tid mest som hobby på somrarna. Ragnar dog i april 1986. Då hade dock fabriken stått still i många år. Fabriken står ännu kvar, om ej i så vackert så i alla fall inte i helt förfallet skick.

110505_tegelfabriken_013.jpg
Foto: Kristoffer Jäderberg, 2011.

Tegelfabriken-5.jpg
Foto: Kristoffer Jäderberg, 2010.


Text: Kristoffer Jäderberg

lördag 27 augusti 2011

Multiarenan Kygelvallen


Fotboll, brännboll, hästhoppning, skidåkning, fester... Kygelvallen längs upp på Hian har länge varit ett centrum för sport och fritid i byn Knåda. Framöver kommer fler inlägg om platsen men denna gång visar jag bilder från en familjedag med en skolklass för 30 år sedan.

Klass ett och två i Knåda skola 1980 (rätta mig gärna) skulle ha en familjedag och mina föräldrar samt Peter Wesths föräldrar var klassföräldrar som ansvarade för att hitta på något. Vad vi gjorde har jag glömt, kanske brännboll? Bilderna hjälper mig att minnas att vi i alla fall åt korv.

Instamatic035.jpg
Björn Eriksson


Jag minns också att Per Berglund blev idol när han täljde till snygga sälgpipor som vi spelade på.

Instamatic028.jpg
Per Berglund och bakom honom sitter Örjan Berglund. Till höger ser man klubbstugan som tidigare stod vid planen på Kygelvallen.

Förmodligen hade vi någon form av tävling för pappa tillverkade medaljer av ett avblåst äppelträd genom att kapa tunna skivor av några grenar och sätta fast ett band på dem.

Instamatic038.jpg

Ytterligare ett par bilder finns här.
Vad minns du från Kygelvallen? De flesta Knådabor, och många andra, har fina minnen från platsen. Dela gärna med dig!

Text: Kristoffer Jäderberg
Foto: Margareta Åsblom (skulle jag tro)

söndag 7 augusti 2011

Sprängda fönster och en ny väg


Följande berättelse är hämtad ur Helge Johanssons memoarer och beskriver en ganska dramatisk händelse och hur en väg blev till.
Knåda Lärarbostad058.jpg
Gamla skolan där glaskrossningen skedde. Foto: Helge Johansson, 1961.


Den 24 augusti 1933 sattes ett litet kommunalt arbete i gång. En ny väg skulle byggas i Knåda. En väg som gick ut ifrån Ryggesbovägen vid Gunnar Klahrs fastighet, förbi Knåda skola, södra sidan om Warpmans ladugård och fram till allmänna vägen i Vängsbo, några hundra meter söder om Lusta Davids fastighet.
Det fanns en gammal väg förut, en dålig kärrväg som utgick från samma punkt som den nya vid Ryggesbovägen. Den gamla vägen gick genom skolgården, genom gårdsplanen i Warpmans, därefter delade vägen på sig; en del gick norrut fram till Berspellas, den andra delen svängde söderut och kom fram på allmänna vägen norr om Gudmunds fastighet. En dåligt kärrväg som sagt och mycket litet brukad.
Skolbarnen i Vängsbo hade dåliga vägar till skolan, krokiga och besvärliga på alla vis och dåligt underhållna. Därigenom kom den nya vägen på tal och genomfördes också.
Den 24 augusti 1933 kom arbetet i gång. Vi var två arbetslag. I det lag jag var med fanns "Bösa" Jonas Jonsson, tre ifrån Viksjöfors; Ture Johansson,Evert Fredriksson och Alfred Engvall. Vi gick ut ifrån Ryggesbovägen och ändpunkten på var sträcka var vid ägogränsen mellan Warpmans och Berspellas. Fortsättningen fram till allmänna vägen i Vängsbo bröts av ett lag bestående av "Skomakarns" Olle Jonsson, Nicklas Nilsson och Jonas Färdigs.
110730_Natt_009.jpg
Knåda skolas elever på 1930-talet kunde knappast ha ana att Skolvägen sisådär 40 år senare skulle ha belysning. Bilden visar Skolvägen mot Vängsbo en julinatt 2011. Foto: Kristoffer Jäderberg.


I mitt lag var det bara Jonas och jag som sysslat med liknande arbete förut. Ovanan vid arbetet kom fram bl.a. när vi borrade sten. Takten i slagen påminde om en haltande klocka. Efterhand kom vanan och det gick riktigt bra till slut. Men vi råkade ut för ett missöde. En dag skulle vi spränga en sten i vägbanan. Vi var då mitt framför den skolsal där lärare Wåger höll till. Vi täckte över den borrade stenen med björkris, en ordentlig kase. Jag gick in till Wåger och talade om att vi skulle spränga och ur säkerhetssynpunkt var det bäst att skolsalen utrymdes. Det gick läraren med på och barnen samldes på trappan,som fanns på skolans norra sida. Och det var allt tur det, ty det blev ett minnesvärt skott. Jag stod tillsammans med läraren och barnen då skottet gick. Det var inte knallen av skottet som hördes mest. Den överträffades av klirret av krossade fönsterrutor och det tjut som skolbarnen upphävde när de fick klart för sig vad som hänt. Ett tjut blandat av rädsla och förtjusning - skolsalen var obrukbar för en tid. Skärvor av fyrtiosex krossade fönsterrutor, uppblandat med stenskärvor, jord, damm och löv täckte hela golvet i skolsalen. "Hur skulle det ha sett ut om inte skolsalen utrymts" var en undran jag kom med. "Ungarna hade legat på lasarettet och vi hade varit inburade på stillot" svarade Jonas med galghumor.
Hela arbetslaget blev skolstäderskor på eftermiddagen. Jag ordnade om så att en glasmästare skyndsamt kom dit. Skolarbetet och arbetet efter vägen upptogs i normal omfattning påföljande dag. Lite otur fanns med i händelsen, stenen var "grynig" i sin konsistens och hela stenen bara "sprutade" bort vid sprängningen. Men tro inte att fönstren efter vägen fick vara i fred. I Wågers lägenhet krossade vi tre rutor och i Lassas Pers lägenhet fem rutor. "Här har ni era stenar" sa fru Wåger och kastade ut de stenbitar som flugit in genom fönsterrutorna. Lassa Per var bistrare och han tyckte nog att vi var ena riktiga klåpare som inte kunde ordna ett bättre sprängskydd. Men det gjorde vi sent omsider. Efter den sista smällen band vi ihop en matta av björksly, den blev tät och tung och vi måste vara fyra man när vi skulle flytta den. Men sedan var det också slut med fönsterkrossningen för vår del.
Knåda Skolan057.jpg
Knådas nya skola som den såg ut på 1961. Skolan invigdes 1934 och denna berättelse om 1933 handlar om den gamla skolan.  Foto: Ur Helge Johanssons album.


Sedan vi fullbordat den första sträckan fick vi flytta till en vägstump mellan Ungs och Göves. På den sträckan var det mycket sprängning (det var där vi sköt sönder fönster för Lassas Per). Sedan höll vi oss helt till sprängning av stenar, fönster avstod vi i fortsättningen.
Viktor Törnberg basade för de här arbetena på uppdrag av kommunen. På något sätt ställde han om så att vi fick till reparationskostnaden för de sprängda fönstren.
Jag hade en del dagsverken utöver det arbete som utfördes inom arbetslaget,
Den 7 oktober 1933 var det slut med arbetet efter skolvägen. Under årens lopp har vägen förbättras en del, men sträckningen är den samma som stakades när jag var med om ett bygga den.

Text: Helge Johansson.


måndag 18 juli 2011

Album nummer fyra upplagt

Ännu ett album med gamla bilder är upplagt här. Det är inte enbart bilder från Knåda men jag väljer att publicera albumen i sin helhet. Jag tycker att det finns några guldkorn från Knåda bland dessa bilder och ett par av dem ser du här nedan. Nu visas bara bilder men jag hoppas återkomma med berättelser till bilderna, kanske du har någon?
Bilderna ligger på bildvisningssidan Flickr och har du mer information om bilderna är kommentarer välkomna där eller här på bloggen. Tyvärr måste du logga in på Flickr för att kunna lämna en kommentar och det kan du göra med Yahoo-, Facebook- eller Google-konto. Här på bloggen kan du kommentera anonymt (klicka där det står "kommentarer" längst ner). Tycker du att det är besvärligt är e-post, brev eller telefonsamtal också välkomna, eller titta in uppe på Hian vetja!

Morfars album fyra12.jpg
Skrivet i album: Olars Martin kör timmer i Torpet. Jonas Svensson m. fl. tittar på.


Morfars album fyra89.jpg
Ståhls i Knåda sett från nordost.




Morfars album fyra109.jpg
Skrivet i album: Mårten Edvards stuga i Knåda.



Morfars album fyra79.jpg
Skrivet i album: Pallas ladan Torraberget.

onsdag 13 juli 2011

Sensationellt bastujubileum i Knåda


Knåda har faktiskt haft en by-bastu som nu dock hör till det förgångna och det är idag svårt att ana att det funnits en byggnad på platsen. Jag tror att många har minnen från bastun och kanske även några bilder? Hör gärna av dig!
Följande historia publicerades första gången i Persmässposten 2004 och får väl säga beskriva, på ett mycket trevligt sätt, hur det skulle kunna ha låtit i bastun en gång i tiden. Sanningshalten i berättelsen får väl tas med en nypa salt (t.ex. så är Jöns Kristoffer lite tveksam till sin medverkan) men på det hela taget ger Östvind Hugosson (det går nog med lite efterforskning att ta reda på vem som ligger bakom den pseudonymen) en bra känsla av en kväll i Knåda bastu någon gång för rätt länge sedan.


Bastun131.jpg
Foto: Helge Johansson, 1961

Sensationellt bastujubileum i Knåda

Äntligen borde det vara dags för ett sjudundrande födelsedagskalas för Knåda bastu!
Hur mycket jubilaren fyller är det ingen som riktigt vet. Mycket tyder på att det skulle kunna bli ett 60-årskalas. Några menar att det är lite sent att fira eftersom bastun är riven. När rivningen inträffade tycks heller ingen veta. Fornstora dar är glömda i Knåda. Några minnesgoda tror dock att det hände för nästan exakt 10 år sen på ett ungefär.
Det har varit svårt för bastuforskningen att få fram fakta om bygget och drivkrafterna bakom det. Men lagom till jubileet är en sensation på gång. Man har hittat en bandinspelning från det allra heligaste rummet, själva bastun. Någon har av obekanta skäl någon gång gömt en bandspelare därinne och obegripligt nog har den fungerat trots hettan och vattenduschar och ångor och utdunstningar av olika karaktär. Nu har bandet kommit fram. Och det är intressant.
Det verkar vara en vanlig lördageftermiddag. Karlarna pratar om ymsenahannan som Knådabor gör, men de är också lite nostalgiska och gamla tider kommer upp på tapeten, så här finns viktiga bidrag till bastuforskningen. Vi återger samtalet precis som det låter. För utsocknes läsare har vi dock standardiserat dialekten och strukit de värsta historierna.
På inspelningen kan man rätt tydligt identifiera några gamla stamkunder från bastuns glansdagar, de flesta nu tyvärr avlidna. Man hör bl.a. Erik Mångsgård, Ståhls David, Hillströms Evert, Godins Ruben, Ståhls Paul, Smens Ruben och Köppars Henry.
Björkveden sprakar i pannan, duschen strilar, folk springer i trappan och rotborstarna gnussar mot ryggarna. Man förstår att det luktar gott från elden och tjärtvålarna.
Därinne i värmen sitter de och gonar sig, river långa röda ränder i skiten på lår och ryggar, slänger vatten på stenarna och flämtar.

Erik: Ja, nu får man sitta och ha det bra ett skuv igen.
Henry: Ja, här har man suttit och flackat fot i många år nu, varenda lördag.
Godins Ruben: Undrar hur länge bastun funnits? Minns ni när den byggdes?
Evert: Jag tror inte nån kommer ihåg det längre, men jag är nästan säker på att det måste ha varit nån gång 1944 eller 1945.
Henry: Den fanns i alla fall inte före kriget.
Evert: Jag tror vi fick iden från tiden vid gränsen under kriget.
Paul: Ja, det var när vi låg uppe i Karungi, där vid Torne älv. Det var du och jag och Rudolf Östergren och Elvén. Det var då första gången jag bada bastu.
Evert: Det var 35 grader kallt och 150 meter från förläggningen till bastun. Vi kuta spritt språngande naken tillbaks och jag kände ingen kyla men håret frös, som ett istäcke över skallen. Första gången trodde jag att jag skulle kvamna av ångan. Sen tog vi alltid en kall avrivning i snön.
Smens Ruben: Det gjorde vi ju här å sen. Vi skotta ihop snö och så rulla vi oss. Det rev tjönt.
Henry: Man undrar ju hur folk bada före bastun egentligen.
Evert: Jaadu, dom kanske inte var så ren då, dom lukta nog härligt. Jag kommer ihåg en gammal Knöabo som sa: "Dä skulle va tjönt å tvätta kröppen. Jag har tvätta mäg en gång." Det var nog när han skulle gifta sig och det var visst 1909.
Erik: 1924 skaffa dom badkar och dusch hos Mångs och i Nygårds bada dom i en så i fäxet. Det var kanske ni från Karungi som kom med nya idéer till Knöa.
Evert: I skolan fanns det badkar i alla fall och där kunde man bada. Sen jag hade kölat i två veckor, då var jag bra svart, så bada jag där.
Erik: Men 1944, när ni var tillbaks, så kom bygget i gång. Det var frivilliga som grävde, du, Paul, var väl med.
Paul: Jodå, men jag var ju inte ensam. Ungs Erik grävde och många andra. Och Emil Nordkvist mura. Men det måste ha kostat en del i alla fall.
Erik: Det var insamling kommer jag ihåg.
Evert: Och så kunde man teckna andelar. Det vet jag för när skollärar Wåger flytta till Edsbyn, sålde han sin andel till mig.
David: Nån sorts bastuförening fanns det väl?
Erik: Möjligen, men bidrag fick vi väl inte. Kanske till renoveringen sen då.
David: Men vi sitter på Ungs marker. Här nedanför finns ju källan och den var inte dålig, den räckte till Ungs, Danes och Jöves, och sen drog man till och med vatten till skolan därifrån.
Evert: Jo. men det var väl problem ett tag. Det kom in avlopp på nåt sätt så vattnet blev dåligt.
Henry: Och ett tag var det fel på varmvattenberedaren. Den sota ner alldeles förbannat. Sen fick vi två beredare ugganpå varann.
Erik: Ja, men det berodde på att varmvattnet tog slut. Det var väl en och annan som stod och prata och klia sig i röven hur länge som helst under duschen och vattnet skvala.
David: Skvala kan man med käften å. Det var en som ringde till mig en gång och efter ett tag kom jag på att jag hade glömt nåt och la ifrån mig iuren och kom tillbaks efter en halvtimme och det bara busa på i luren. Han hade inte märkt nåt.
Smens Ruben: Det var väl Ungs Erik som skötte bastun först och farsan hans, Mårten, satt här ibland. Ja, tog inte tredje generationen betalt här å då och då, Yngve, jag tror det. Dom elda upp i bastun så det var varmt framåt eftermiddan.
Evert: Billigt var det, 50 öre tog dom väl i början. Och så sålde dom frukt och dricka så dom fick in lite mer.
Erik: Nymans Axel satt här ett tag och frun hans, Astrid, hon som cykla lika elegant som "Svängis" Johansson. Oljons Ivar blev bra generad, när han såg ett fruntimmer här. Halls Bricken skötte det hela, och Filip och Klares Gösta och nu har ju Nordlunds Sven och Elly hand om ruljangsen.
Henry: Knöa var bra framåt. Det var väl ingen av grannbyarna, som hade bastu.
Vängsboborna basta ju här, men hur blev dom rena i Roteberg och Ovanåker? Man kan undra.
Erik: Knöa har alltid varit i första frontlinjen. 1952 var vi till Paris. Det var en resa det, bilvrak efter vägarna. Vi ställde bilen vid nån pråm men sen hitta vi den inte. Det fanns ju så många pråmar längs Seine. Vi var väl dom första som tappa bort bilen där men det var inte det jag skulle säga. Karin, frugan, hade långbyxor men inget fruntimmer i Paris hade kommit på den idén. Sen vet ni hur det gick, alla skulle gå omkring i långbyxor.
Så det var en Knöabo som introducera det modet i Paris.
Paul: Jojo, Knöa vill och kan.
Godins Ruben: Har ni tänkt på att det inte är just nåra religiösa här i bastun, ja, Olars Martin och Hilding förstås. Det beror väl på att här får man skåda nakenheten i all dess försåtliga lockelse. En naken kär är ju det grannaste man kan se och det kan leda tankarna in på syndens banor. Hähä.
Smens Ruben: Och ni är då hemska på att berätta stygga historier, det kan skrämma bort vem som helst.
Erik: Idrottsmän höllj sig i alla fall ren, åtminstone vi brottare. Dusch efter träningen tisdag och fredag 1932, när brottarklubben i och det sen Bynn bildades. Det var tider. I början visste vi ju ingenting om brottning, vi hade hört talas om nacksving men vi visste inte hur man gjorde. Efterhand gick det bättre, jag brottades till och med i landslaget i Oslo.
Jag förlora mot Knutsen, han blev trea i OS senare. Sen vann jag över Stockholms bästa tungviktare, Eddy Andersson, en bjässe på 145 kilo, själv vägde jag 90.
David: Apropå idrott. Knåda sportklubb drev ju bastun ett tag. Klubben starta 1951 och då rusta vi upp fotbollsplanen, schakta och sprängde och Knåda var inget dåligt lag. Långhed krossa vi jämt. Jag minns ett år när vi slog ett par lag i DM och fick möta Strand, som var ett av de bästa lagen i Hälsingland då. Stormatch på Kygelvallen, vi fick spö men fint publikrekord blev det. Men det blev en kort tid för fotbollen i Knåda. 1957 sluta det, nästan av sig själv. Åtminstone en blev rätt glad för det. Frugan Greta hade tvättat tröjorna åt laget hela tiden och inte ett öre fick hon för det.
Paul: 1958 börja dom med pingis i stället och det gick rätt skapligt. I alla fall fick dom betala spelaravgift till förbundet, åtta spelare å 50 öre styck. Det fanns många bolltalanger, Jöves Olle och Vika Bengt och Lusta Torsten och Jöns Väinö och Klares Hasse. Ibland fick dom förstärkning av Taikon från Borgen. Valters Ove var lagledare.
Henry: Jag kommer ihåg en gång på bastun, du hade glömt handduken hemma och låna Allans och den blev bra blöt, Jag torka mig bara på halva jag, sa du men glömde säga att du mena ena sidan, höhö.
Man hör glada gnägg och frustningar på bandet och alldeles innan det tar slut, morrar en bil utifrån och man förstår att Erik har svept in sig i morgonrocken och hoppat in i Chevan. Sen gnisslar sparkmedar mot grus och Evert sparkar upp mot Hian, och en ringklocka på en cykel pinglar till, Ruben på väg mot Skallabergstrakten.
Bastun dör ut för den lördan.
Tyvärr finns inga vittnesmål från kvinnobastun på fredagkvällarna, varken på band eller på annat sätt. Men dom hade säkert roligt dom också.

Helge album tre 149.jpg
Foto: Ur Helge Johansons album, Knåda bastu 1960.

För bastuns senare öden kan en yngling, som fortfarande har minnet i behåll, Jöns Kristoffer, redogöra:
- Jo, bastun blev Knådas första ungdomsgård, ett trevlig ställe, utan nån vuxen som skulle bestämma. Lite besvärligt att komma in var det. Dörren var låst och fönstren var små och satt högt upp. Det hängde ett rep från ett fönster och en person fick klättra på det och sen hasa sig in.
Han öppnade dörren och alla ungar kom in. Där inne låg det en massa bråte och i golvet på övervåningen var det ett stort hål. Man hade ställt en gammal soffa över hålet. I fönstret hängde en sydstatsflagga. Där inne hade man lattjo lajban och utanför gick Östergrens märren och betade.

Knåda bastu var en badinrättning men kanske ändå mer en mötesplats för byns sociala liv. Visst badade man men man träffades också, pratade och skrattade tillsammans. Sen kom simhallen till Edsbyn, alla fick badkar och dusch och kanske till och med egen bastu. Den allmänna bastun behövdes inte längre för rengöring av kroppen, och teven ersatte umgänget ansikte mot ansikte.
Jag tror många saknar Knåda bastu.

Östvind Hugosson, bastuforskare








tisdag 5 juli 2011

Klart Knöa lärer hänga med! (Reklam?)

En intresseanmälan är inte farligt! Klart Knöa ska ha fiber vilket ger mycket TV, mycket Internet och mycket telefon på ett bra och billigt sätt. Knöabor, följ länken, skriv ut, fyll i och skicka in. Utan risk! (Råkar blanda in Långhed i denna Knådaangelägenhet men jag hoppas Långhedsborna har överseende med det).



fredag 1 juli 2011

Knådas första skola?

När Folkskolan fyllde 100 år, 1942, skrev Gustaf Ruben Wallenström en bok om skolans uppkomst i Ovanåker. En ganska stor del kom att beskriva skolan i Knåda. Skola hölls lite var stans i gårdarna men ett av de förmodligen första ställen som kunde kallas skola var "Fältens Jonases" eller "Karls" som det kallas numera.
Allt tar slut någon gång, även gamla skolhus, och kanske är sommaren 2011 sista sommaren för Knådas första skola, men historian finns kvar och här följer ett utdrag ur boken "Ovanåkers skolor, Folkskolans Hundraårsminne 1842-1942". Har du senare berättelser om platsen får du gärna dela med dig av dessa.


skolbok004-Edit.jpg
Bild från skolans jubileumsbok och bilden är förmodligen från tidigt 1940-tal. I boken står:"Fältens Jonases" gård i Knåda.


"Knåda och Vängsbo hade i äldre tider icke gemensam skola. Den först kände läraren i Knåda och hela Ovanåker var Lars Bomark, f. 1716, d. 1789. Denne blev soldat 1737 och började omkring 10 år senare undervisa barn, alltså några år innan Ovanåkers nuvarande kyrka byggdes. Han var skolmästare i omkring 40 år. Sedan synes en hustru Kerstin Persdotter från Leksand, gift med smeden Olof Olsson i Knåda, varit lärarinna. Hon levde mellan åren 1770 och 1831. Barnaläraren Pär Pärsson omnämnes 1815 i förteckningar över dem, som mottogo penningar och säd vid de årliga utdelningarna till de fattiga. Dessa utdelningar ägde rum i maj och strax före jul. Därvid hade komministern, som förut omtalats, att framlämna förteckning på de barn, som icke själva kunde betala den spannmål, läraren skulle hava i lönn. Vanligen synes lärarna för dessa barn erhållit ungefär 1 rdr. kontant och en "fylla" korn. (En fylla == 1 åttondels tunna). Vid varje sådan utdelning förekomma några barnalärare som mottagare.

Karls_MG_3101.jpg
Förmodligen hölls skolan här, i husets största rum. Bilden tagen i samband med visning 2007, foto: Kristoffer Jäderberg.

Under 1800-talets förra hälft var "Ferms" Erik Ersson lärare i Knåda. Därjämte undervisade farmor till den Per Godin, som de första åren på 1850-talet själv var lärare. Godins bodde i Flinkhyddan, som nu är borta. En broder till "Ferms" Erik Ersson, "Fälts" Jon Ersson, var gift med Kerstin Jonsdotter (f. i Uddas). Denna "Fältens Jonases Kerstin" var mor till klockare Hedin i Ovanåker, som behandlas längre fram i denna skrift. Hon höll skola uppe i "Knådahian" i "Fältens stuga". Denna finnes ännu kvar i oförändrat skick. Det rum, där skolan hölls, mäter 5l/2 m.X5 m. och har en takhöjd av 2,1 m. Dörröppningens höjd från golvet är 1,7 m. Några av dem som gått i skola har äro ännu i livet. En av dessa ar den nu 85-årige skräddaren Erik Norin i Kyrkbyn. Han berättar följande om sin skoltid. Vid 9-tiden på morgonen samlades barnen uppe i den prydliga kammare, där Moster bodde. Åldersskillnaden på barnen var mycket stor. Den kunde växla mellan 6 och 16 ar. Huvudsakligast sysslade man med stavning, innanläsning och utanläsning av katekesen. Endast sällan lärde något barn att skriva.
Medan barnen arbetade på sina uppgifter, sysslade Moster med något lämpligt arbete för egen räkning. Ibland var spinnrocken framme och surrade, en annan gång hade hennes flinka händer gripit stickstrumpan.
En dag kom skolinspektör Ströhm och pastor Stillmark ridande. Skolan skulle inspekteras. Hjärtat började klappa litet raskare hos både lärarinna och elever. Allt gick dock bra, ända tills man kom till innanläsningen. Inspektören önskade en mera tydlig och klar betoning. En av de största och duktigaste flickorna skulle provläsa. Det ville inte ga riktigt efter inspektörens önskan, och sa blev det att ta om. Sedan detta skett några gånger, var modet slut hos flickan, och tårarna började trilla. Då fick förhöret ett hastigt slut.
På den tiden var böcker och tidningar mycket sällsynta i gårdarna. De enda böcker, som brukade finnas, voro bibeln och psalmboken. Moster brukade därför säga till sina skolbarn, att om de fingo se ett papper liggande ute på marken, skulle de ta sig i akt for att trampa därpå. Det kunde vara Guds ord, och på det trampade man inte."

Karls132.jpg
"Karls" 1961. Foto: Helge Johnsson.


_MG_3228.jpg
"Karls" 2007. Foto: Kristoffer Jäderberg.


_MG_3221.jpg
"Karls" 2007. Foto: Kristoffer Jäderberg.


Fortsättning om Knådas skolor följer.


Text och copyright: Gustaf Ruben Wallenström, publicerad med tillstånd.

måndag 13 juni 2011

Knåda från ovan

En gammal flygbild lånad av Hans Bergh. Bilden föreställer Knåda sedd från öster och bilden är visst tagen 1941.

Knåda

Hoppas inte Ahrenbergs flyg tar illa upp att jag lånar bilden.

Foto: Ahrenbergs flyg

lördag 14 maj 2011

Men fler har bott här

Min morfar Helge Johansson har skrivit mycket om Knåda och han tog och samlade dessutom många bilder. Helges och min släkts historia i Knåda börjar med en auktion och här är hans berättelse.

Gammelhuset1.jpg
Jöns på Hian 1912. Från vänster Claes, Helge, Carl, mamma Ella, Anna, Helga och Karin. Alla med efternamnet Johansson.

"Hösten 1912 var det auktion på Knåda Hian efter en bror till morfar.
Brodern hette Jonas Jonsson och stället där han bodde var av hemmanet Knåda nr 10 "Skommar". Stället hade och har fortfarande fastighetsbeteckningen Knåda 10:2. Mamma var där som spekulant på fastigheten, därtill uppmanad av sin far och sina bröder. Som medspekulant hade hon bonden Bjurs Erik Eriksson, som tänkte ropa in stället åt sin son J W Eriksson. De bjöd över varandra ett antal gånger, men Bjurs Ersker började bli allt mer eftertänksam. Mamma har berättat, att sedan hon gav sista budet stod Ersker en god stund och såg betänksam ut. Auktionisten, skräddaren Erik Norin, såg det och sade: Du tänker du Ersker, du tänker du! Ja nog tänker man, sa Ersker eftersinnande, men slå du! Låt Ella få torpet! Och så blev det.På det sättet kom vi till Knåda. En by som vi inte hade så stora sympatier för när vi passerade därigenom på vår väg till Bergsbo.
Mammas farbror Skommar Jonas ska vi stanna en stund inför. Han hette Jonas Jonsson, född den 13.9.1841, död 22.10.1911, Hans hustru hette Marghta Pehrsdotter, född den 25.11.1842, död 7.11.1898, 56 år gammal således. De hade fem barn, varav fyra dog i mycket späd ålder. Yngsta dottern Marta var 19 år gammal då hon år 1902 dog i tbc. Hon var då moderlös i fyra år. Under sjukdomstiden vistades hon i stugan som mamma köpte. Att någon dött i tbc i stugan var liksom ett litet minus.
Skommar Jonas var en riktig kraftkarl och han var, som vi brukar säga, hetsint. Man kan tänka sig att dödsfallen inom familjen hade sin del i att han stundom var i obalans. Hans hetsiga humör blev inte bättre av att Hians ungdom aldrig lät honom vara i red. Ofta hände det att de samlades vid hans stuga om och retades med honom.
Så kom vi då till Skommar Jonases i Knåda, hösten 1912. Det var nog Beda, Jenny, och mamma som ordnade med inflyttningen. När vi ungar kom allting städat och fint. Vi var väldigt spända hur vi skulle kunna trivas där. Men allting var rent och trivsamt, så hemkänsla fick vi bara vi kom inom dörrarna där.
Det såg litet annorlunda ut på gårdstomten då än det gör nu. (Jag ska försöka göra en skiss. Av försöket kan ni se på ett ungefär hur det såg ut där).

Gården.jpg

Köket var litet men väl hållet. Där vistades vi för det mesta. Salen, som vi kallade rummet, var större givetvis, men inte gav det utrymme för några stora svängar. I stugans östra del fanns en kallbod och den utnyttjades som förrådsrum. I sommartid fick den tjänstgöra som sängkammare. I ena hörnet fanns en väggfast säng. I den låg Car1, Claes och jag. En stod vid södra väggen. I den låg systrarna, utom Helga som låg i en "låda" som vi kallade "puff". Så fanns alltid den flyttbara fältsängen, som kunde brukas i olika sammanhang. (Den där fältsängen ja! Dem följde med också till den nya byggningen som vi fick 1924. Och i den hade jag sedan mitt nattläger. Av någon anledning blev den så full av vägglus så den åkte ut så fort man kunde få ut den. Det var Helga som gjorde upptäckten. Hur jag kunde sova i den sängen var det inte någon som kunde begripa. Men sov gjorde jag och ut åkte sängen och hamnade så småningom i en "kösa").
En trappa upp fanns oinredda rum. I ett av rummen, det västra, fanns bara sågspån och linavfall, "skakungar", mellan åsarna. Där fick man gå och balansera försiktigt på åsarna om man skulle vistas där - vi var förresten förbjudna att vara där. I östra rummet låg några breda syllor utlagda. De låg ojämnt på åsarna och gick man på dem så "vittade" de och då dundra det till i hela huset.
Ett litet minne i samband därmed. I ett av de låga fönstren, som fanns på rummets södra sida var en ruta utslagen. Vi hade en katt, svart och vit, som hette Malin. Hon utnyttjade det där trasiga fönstret på så sätt att hon klättrade uppför väggen och kom in genom fönstret. Byggningen var ju timrad, därför kunde hon det fäste hon behövde av skarvarna mellan stockarna. Hon sprang där så ofta,så det var faktiskt en "väg" på väggen efter hennes klor. Det dundrade till när hon sprang på de vickande syllorna och därigenom talade hon om att hon var inomhus. Det kunde också hända under mörka nätter. Då var det nästan snudd på spökeri.
Skommar Jonas lät bygga till en pampig veranda till stugan. Ett stilbrott visserligen, men den gav ett bra tillskott av utrymme som nyttjades framför allt i sommartid. För att verandadörren skulle kunna öppnas, måste det till en försänkning i golvet. Från försänkningen till golvplanet var en låg trappstegshöjd. Det där trappsteget var till stor förargelse för besökande. De snavade i det och brukade komma ramlande fram mot köksdörren. Detta hände framför allt under den mörka årstiden. Ingen trappbelysning fanns förstås i fotogenlampornas tidevarv.

Hian-7
Helge och Karin 1923

Verandan gav också ett extra utrymme en trappa upp, ty ett riktigt golv var lagt där. Utrymmet gav plats åt en säng. Där uppe hade Calle, Claes och jag våra sängplatser i sommartid.
Den andra stugan på gårdstomten, Svarvarstugan, var också timrad. I stort sett var den oinredd. Så här efteråt minns jag, att golv fanns bara i den lilla förstugan och i ett kök, som också var av litet format. I södra gavelrummet, oinrett, där har en svarvstol stått. Små svarvade restbitar hittade vi där. Var svarvaren var har jag aldrig hört talas om. Stugan såldes till "Gömmens Jonke" i Bergsbo, endera i slutet av 1913 eller i början av 1914. Den gav virke till en ny ladugård i Gudmunds.
Det gamla fäxet var litet, men hade plats för två kor, två getter, gris och några höns. Det revs 1916, kanske, och ett nytt fäx gjordes i ordning av stallbyggnaden. Det var Bedas man, Albin Persson, hette han då, som svarade för ombyggnaden. Det nya fäxet gav plats åt samma antal fänader som det gamla. Men det var åtskilligt rymligare.

Hian-16
Sommaren 1923. Det nybyggda fäxet i bakgrunden.

Det var inte någon stor konst för oss att få nya kamrater i granngårdarna Krings, Halls, Skansa, så det gick ju bra att komma i gång. De lekar vi lekte var väl av det slaget som vi lekte överallt. Att slå boll var ett populärt nöje. De lekte vi på en plats alldeles intill Skansa. Men märkligt nog bara om våren. Då delade vi oss alltid i två lag. Bollarna vi använda var hemgjorda, ihopsydda av två bitar av tunt läder. Stoppningen bestod av tygtrasor. De där hemgjorda bollarna kunde vara ordentligt hårda, så visst kändes det i skinnet när man blev träffad då någon av de större pojkarna stod för kasten och träffarna.

Helge album tre 19.jpg
Helge och hans familj hade mycket av släkten i Höjen.

En ny lek som vi fick lära oss i Knåda var "karakok". En lek med käppar och med små hål i marken som skulle bevakas. Men reglerna för leken minns jag inte.
I närheten av Skansa fanns också "Skansa slätten". En liten slät markyta, som någon gång tidigare varit potatisland. Den där plätten var för liten för att "slå boll" på, så den användes för andra ändamål. En gång var det en cirkusföreställning där. En tältbyggnad sattes upp av störar och pappskivor samt säckar. Min bror Carl, Krings Emil och Godins Olle var de artister jag minns nu. Den stora artisten var Godins Olle som var liten och vig. Ett nummer han utförde bestod i att han med hjälp av två andra pojkar tog ett språng upp på ryggen av min bror Calle, kopplade sina ben runt hans hals, sedan var det meningen att Calle skulle springa runt "manegen" med Olle hängande på ryggen, men Calle tappade balansen och "ekipaget" gick överända och hamnade i en buske, den enda buske som fanns inom området förresten. Vi fick betala inträdesavgift, om 5 eller 2 öre minns jag inte nu.
Flickorna ordnade också en fest där. Av de medverkande minns jag Halls Kristin och Helena, Krings Karin och Hilda, min syster Anna och troligen Danes Edit. De serverade saft och skorpor och den förplägnaden kostade nog några ören. De underhöll med sång. Det var religiösa visor med inslag av Arbetats söner och andra arbetarsånger, hämtade ur en liten röd bok, som vi hade hemma hos oss. Antagligen var det Konrad som har haft den med sig hem någon gång. Dessa två händelser minns jag från "Skansa slätten", som nu är beväxt med drivbar skog.
Första världskriget präglade i mycket hög grad våra lekar. Åtminstone var fallet så för Claes och mig. Om det skall jag återkomma. Att ett stort krig var förestående kunde man se i tidningarna. Den tidning som förmedlade händelserna till oss var Bollnäs-Tidningen, som utkom varannan dag. Vi barn tyckte att det skulle bli enbart spännande med ett krig. I bakgrunden hade vi väl de bragderika krigen Sverige en gång varit med om.
En vacker sommarkväll fick vi en påminnelse om att någonting allvarligt var på gång. Vi hade lagt oss för dagen, då vi fick höra att kyrkklockorna började ringa. Stor undran och rädsla kom över oss. Mamma klädde sig och gick ut för att ta reda på vad som var på färde. Om en stund kom hon in och med hackande tänder berättade hon att krig hade utbrutit i Tyskland och att Sverige skulle mobilisera. Hon hade inte ro att lägga sig, utan gick neråt byn i sällskap med några andra från Hian. När hon kom hem, berättade hon att Olars Olle, bland andra, blivit inkallad till vakttjänst. Så var det stora kriget i gång, ett krig som skulle räcka i fyra år."

Text: Helge Johansson
Foto: Ur Helge Johanssons album