En berättelse om Logen och hur Lucia kom till byn

Logen och nykterhetsrörelsen var länge en stor rörelse och viktig både för folkhälsan och folkbildningen. Även i Knåda fanns Logen och Godtemplarhuset, numera Knåda Sports skid- och cykellager, vittnar om fornstora dagar. Helge Johansson skrev på 1980-talet om hur det gick till när han gick med i I.O.G.T i Knåda och också om Lucias intåg i Knåda.

Det började så här. En kväll fick mamma och jag sällskap med Bjurs Josef - jag gick och mötte mamma som varit borta och bakat. Han frågade då mamma om inte jag skulle få gå med i ungdomslogen och det hade mamma ingenting emot. Söndagen den 25 januari 1914 gick jag med i ungdomslogen nr 1023 Unga Vännen av I.O.G.T., ett steg som jag aldrig ångrat. På samma gång gick också min syster Anna med i ungdomslogen. Att jag hållit mitt nykterhetslöfte sedan dess har inte varit någon svårighet.


Bilden saknar beskrivning men gissningsvis är det en uppställning efter en tävling i Ungdomslogen. Bilden är tagen bakom Godtemplarhuset i Knåda och i bakgrunden kan man skymta Danes-gården.

Jag hade hört att man brukade ha vakter på logemötena och jag tänkte, att det skulle vara något eftersträvansvärt, och sannerligen blev jag också inte vald till Inre Vakt vid det första tjänstemannaval jag var med om. Men den platsen motsvarade inte alls mina förväntningar. Inte blev man utrustad med svärd och sköld må ni tro. Man skulle sitta där vid dörren på en särskild stol och vid intagningar av nya medlemmar, då skulle man säga så här: ”Våra marskalker åtföljda av (en vän) några vänner vänta på att få inträda”. Det skulle man rapportera sedan marsalken knackat två gånger på dörren. Man skulle också kunna de där orden utantill, stakade man sig så blev det ett fnitter i medlemsskaran. Och så skulle man öppna dörren för de väntande. Vid nästa tjänstemannaval avgick jag som Inre Vakt.
Iljas Leander från Vängsbo, sedmera J.L. Owén, direktör för Edsbyns Industri AB, ledde ett ungdomslogemöte en gång - han var Biträdande Intendent. Då fattades Sekreteraren. Jag bIev satt på den platsen. Fick papper och penna och Leander visade mig hur jag skulle skriva paragraftecknet, §. Det blev den enda krumelur som vart fäst på det papperet medan jag satt där. Biträdande Intendenten lovade att han skulle skriva protokollet efter mötet.


En interiörbild från Godtemplarhuset i Knåda (?)

Under årens lopp blev det dock många protokoll för min del. Vid våra ungdomslogemöten såg vi ibland också skymten av någon äldre godtemplare, sådana som hörde grundlogen till. De kanske höll på med någon förberedelse till något möte som skulle hållas senare på dagen. Vad vi var nyfikna på dem. Den hemlighetsfullhet de visade retade vår nyfikenhet samtidigt som den födde en längtan hos oss att få komma med i den skaran. Vi fick hjälpa till med programmen på våra ungdomslogemöten. Det kunde ibland bara bestå i att vi fick läsa en berättelse och då satt givetvis medlemmarna där som åhörare. Det var nog så spännande. Man skulle också själv välja ut det stycke man skulle läsa. Och det var minsann inte det lättaste, kritiken från medlemmarna kunde vara hård. Broder Karl - ibland skrev han namnet så - var en ofta anlitad aktör på scenen. En gång spelade han tillsammans med vår Intendent, bonden Erik Olsson från Olpers i Vängsbo, den självlärde som hjälpligt kunde främmande språk. En gång var det ett stycke med bibliskt motiv där Kain- Erik Olsson - dräpte Abel - Kalle. Kain hade en replik som vi, Jöns-pojkarna, gjorde till vår egen: "Jag skall öppet protestera: Jag vill, jag vill ej arbeta mera." Den repliken kunde komma väl till pass vid vedsågning eller andra tråkiga sysselsättningar.


Skrivet i album: Erik Olsson, Vängsbo nr 6, född 27.8.1873, död 7.6.1932

Som ungdomslogemedlem prövade jag också på att agera på scenen. Att lära sig replikerna utantill gick ju lätt, men hur agerandet för övrigt var ska man inte orda så mycket om.
1927 blev jag själv Intendent i ungdomslogen, Ungdomsledare, U.L., kom det att heta så småningom. En syssla som jag höll på med i 35 år. Medlem i grundlogen blev jag den 17 december 1916. Samtidigt gick också Höres Per, Häll Alice och Ferms Hilma med. De tre blev inte kvar så länge i logen. Jag passerade Ordens alla fem grader Internationella Storlogegraden, ISL. tog jag i Stockholm 1947 och jag är den enda i Iogen Nordens Vän som har den graden. Den tiden var jag Distrikt Templar - distriktordförande - och jag var i Stockholm på en DT-konferens samtidigt som ISL-mötet hölls. Men innan jag kom så långt var det mycket som hände för min del inom logen i Knåda. Att få vara med i grundlogen var något stort för mig. Låt mig få säga: Det betydde mycket för oss unga pojkar i Jöns,att det fanns en godtemplarloge på platsen. Vi hade väl inte det bästa utgångsläget vad släkten beträffar när det gällde "starka drycker” och inom kamratkretsen var det väl en och annan som också vinglade till ibland. Men man blev aldrig trugad.


Även detta tycks vara i Godtemplarhuset i Knåda. Denna gång vid firandet av att Nordens vän funnits i 25 år.

Det betydde mycket för mig att jag gick med i logen, tror jag. När jag efter mötet gick fram till bokskåpet kom Albin Norin - pappa till Ljusnans redaktör Göran Norin - fram till mig och berättade om böcker och författare. Tänk detta, att en äldre aktad medlem tog sig an en fjortonåring! Fattig och liten. När jag gick hem den kvällen visste jag att jag skulle få komma tillbaka nästa söndag, och nästa, och nästa. Komma så ofta jag ville.
Självklart var det inte bara trivsamma möten som hölls. Vi som var unga och blyga vågade inte ta till orda under mötena. Att begära ordet och sedan resa sig upp och säga något vettigt var inte lätt. Det var väl på det viset, att när man rest sig upp ur bänken, flög allt det lilla man tänkt säga all världens väg. Då tyckte man att man stod där till åtlöje. Det var dock många av de äldre som stödde oss unga och underströk meningen i det vi ville framföra. Tyvärr fanns det också de som bet till hårt och överlägset och då kände man sig tillstukad.


Skrivet i album: Ungdomslogen utflykt till Bergsbo 10.6.1934

Visst var logen en medborgarskola. I den hade många ledamöter i fullmäktige, landsting och riksdag börjat sin bana. Inte bara i Ovanåker. Det var nog lika landet runt. De här godtemplarna har varit ordförande i Ovanåkers kommunalfullmäktige: Mångs Jonke, C.A.Hedberg, Olpers Erik, Adolf Echardt och Göllas Mårten. Fastän Mårten hade "trillat av" innan han blev vald till ordförande. Riksdagsmän från våra trakter var Jon N. Jonsson och P.L. Orgård.
På fullt allvar kom jag in i logearbetet 1926. Mångs Erskers Werner och jag blev liksom parhästar inom logen. Vi var tillsammans och resonerade om vad vi kunde göra för den. Vi tog på oss arbetsuppgifter och beklädde tjänstemannaposter. Werner hade en tid den högsta posten man kan få inom inom logen, nämligen L.D., Loge Deputerade. Han var ansvarig för att Storlogens ärenden som kom upp till behandling inom logen. Jag var alternativ L.T, och L.S. Jämsides med ungdomslogen hade jag också hand om biblioteket. Och så var det kommittéuppdrag i massor. Debuterade som kuplettskrivare gjorde jag med en bit som hade refrängen "Man vet vad man har men vet ej vad man får". Uppslaget hade jag knyckt från en Elna Panduro-revy som visades i Edsbyn. Melodin: På blomsterklädd kulle. Sen var det att ramla på med kupletter.


Lucia med sina tärnor, tyvärr ej angivet vilka, var eller när.

När jag var på Bollnäs lasarett fick jag också vara med på mitt första luciafirande. I mitt tycke var det en enastående upplevelse. Dem där upplevelsen försökte jag omsätta i handling när jag kom hem till Knåda. Och det skedde vid en enskild fest för logen, min syster Anna var Luciabrud. Med den där enkla festen introducerades luciafirandet i Knåda. 1927 stod logen för sin första offentliga Lucia-fest. Vi var nog den första föreningen i socknen som ordnade en sådan. Våra luciafester samlade alltid fulla hus. I början hade vi klent ordnat med luciasånger, så då fick jag träda till med texter och lånade melodier. Efterhand blev det riktiga sånger och väl övade framträdanden. Men intresset i logen för Lucia dog ut, sedan var det andra föreningar i socknen som tog över. Nu är det ett ståhej utan like kring Lucia.
Under år 1946 var jag ombudsman några månader för Hälsinglands södra och norra distriktloger. Samtidigt arbetade jag till en början på Östanåsågen. Jag reste mycket inom de båda distrikten och jag tror att jag fick några avsomnade loger i gång igen med mitt arbete. Den 7 oktober medverkade jag på en fest i Hudiksvall. På resan dit lästa jag i en tidning att Per Albin Hansson hade dött dagen före. Jag började med mitt anförande på festen med några ord om Per Albin. Jag hann inte mer än nämna hans namn förrän den fulltaliga publiken reste sig upp. Jag blev så perplex så jag höll på att komma av mig, Var jag den förste i landet som erinrade om hans bortgång?


Helge i talarstolen på Logen nummer 152 i Söderhamn.

I norra Hälsingland var jag på besök en hel vecka på en gång, därigenom fick jag pröva på en ombudsmans slitsamma jobb. Ett par dager före jul medverkade jag på en fest i Norrala. Det var mitt sista framträdande som ombudsman och jag var mycket glad över att mitt ombudsmannaskap var över. Aldrig mer skulle jag bli ombudsman. Allt mitt flängande denna höst har inte gått om jag inte haft en hustru som själv var intresserad godtemplare. Vem vet, kanske det ändå blev för mycket ”godtempleri” inom familjen. Man hade ju barn också.



Lilly och Helge Johansson

Hur spännande var det inte första gången jag skulle hålla "tal" offentligt. Det skedde på en ungdomslogefest i Trönö. Ingen i den lokalen var så svettig som den ängslige unga mannen i talarstolen. Hemma i Knåda gick logearbetet mycket bra. Vi var många unga som trivdes tillsammans. Efter mötena roade vi oss med ringlekar och sittlekar. Ingen dans fick förekomma och det var ett förbud som de unga flickorna inte gillade. En sommar hade vi logen som träffpunkt, därefter följdes vi åt hela skaran till dansbanan i Åsen, Roteberg.


Ingen dans fick förekomma i logen men ringlekar gick bra.

Nu är vi bara några stackars pensionärer kvar i logen.

Text: Helge Johansson

Foto: ur Helge Johanssons album

Inledning och bildkommentarer: Kristoffer Jäderberg

Nytt album uppe

Ett av Helge Johanssons fotoalbum med många bilder med koppling till nykterhetsrörelsen finns nu att beskåda här.
Ur ett Knådaperspektiv finns inte lika många intressanta bilder där men nog finns det några guldkorn som exemplen nedan.


Bild tagen bakom Godtemplarhuset i Knåda centrum. I bakgrunden kan man se Mejeriet där Knåda Sport numera håller till.


Skrivet i album: Logemöte i Knåda 1932. 1:a r: Rune Godin, Henry Blom, Helge Johansson, Greta Godin, Erik Mångsgård, Nora Blom, Gustav Eliasson;
2:a r: Erik Olsson, PF Godin, Anna Godin, Göta Larsson, Britta Nordlund, Signe Godin;
3:e r: Erik Persson, Ragnar Eliasson, Ella Mångsgård, Emil Berglund, Alma och Nils Eriksson, Georg Eliasson



Ännu en bild tagen i Knåda centrum där man ser den gamla mejeriskylten på Knåda Sport-huset.

Rune även i Ljusnan!

På Hela Hälsingland kan man läsa en kortfattad variant av artikeln ur Ljusnan.

Rune och Länstyrelsen

Vi har en engagerad soldattorpsberättare i Knåda. Han heter Rune Callberg och kan det mesta som finns att kunna om torpen och deras historia. Mycket av kunskapen har han hämtat i Kurt Ståhls fina arbete ”Torp i Knåda by” men har kompletterat detta med exkursioner i markerna och egen forskning.
Efter några studiecirklar i ämnet med många intresserade har det kommit funderingar på att vidga kretsen av soldattorpsengagerade och även Länstyrelsen i Gävleborg har visat sig intresserad av vad Rune har att berätta. Under onsdagen den 21 september besökte Barbro Hårding, som arbetar med kultur-, miljö- och jordbruksfrågor på Länstyrelsen, Knåda och fick tillsammans med tolv andra en fältvandring runt de gamla torpgrunderna med Rune som guide.
Knåda är unikt i trakten att ha haft så pass många soldattorp och uppemot 40 grunder går att påvisa, förmodligen ännu fler. Torpen har sitt ursprung i indelningsverket, enkelt uttryckt vårt första värnpliktsystem, som från 1600-talet fram till 1901 gjorde att bönder skulle hålla knektar med bostäder och uppehälle.


De glada deltagarna i fältvandringen kring de gamla soldattorpen. I mitten Rune Callberg och i bakgrunden till vänster skymtar hans hem Ståhls.

En förhoppning är att projektet ska locka fler intresserade av soldattorpen och att väcka kommunens intresse och förhoppningsvis stöd för att också locka turister att vilja veta mer om de gamla soldattorpsmiljöerna och höra berättelserna om dem.
Knåda.nu kommer att återkomma till Rune Callberg, soldattorpen och projekten omkring dem.

Text och foto: Kristoffer Jäderberg

Tegelfabriken

Tegelfabriken, som åtminstone jag alltid kallat den, finns i de nordliga delarna av Knåda. Fabrikslokalerna finns faktiskt fortfarande kvar men de senaste vintrarna har tagit hårt på huset så är du intresserad av att se lite äkta Knådafabrikshistoria så kan det vara bråttom.
Följande berättelse skrevs som en del av ett specialarbete på gymnasiet 1991.



Ovanåkers Cementvarufabrik


Runt om i Ovanåker har det funnits små industrier. Det kunde vara sågar, kvarnar, skäktar, smedjor eller, som jag här skall berätta om, en cementvarufabrik. Fabrikerna kunde uppstå, när någon fått en ide man ville bygga vidare på eller när behov av en vara uppstod. Man drev kanske företaget som en hobby eller som en syssla bredvid den egentliga professionen, som ökade på inkomsterna något. Det är svårt att få tag på fakta om sådana småindustrier, men jag har fått lita till intervjuer. Fakta om Ovanåkers Cementvarufabrik har jag så fått genom intervjuer under våren 1991 med (min morfar) Helge Johansson, numera bosatt i Edsbyn. Helge hade även dagboksanteckningar, som i
någon mån hjälpte till.



Bild från någon slags utflykt till Tegelfabriken, gissningsvis 1950-tal. Foto: Ur Helge Johanssons album.

Ovanåkers Cementvarufabrik eller tegelstensfabriken, som den åtminstone numera kallas, ligger strax utanför byn Knåda i Ovanåker. Fabriken, som troligen byggdes 1924, har två våningar. Den nedre våningen användes för tegeltillverkningen, medan övervåningen var bostadslägenhet. Där bodde omkring 1926 familjen Olof Jonsson, vilken bestod av Olof och hans fru samt deras två döttrar och två söner. I anslutning till byggnaden fanns också ett stall, där de som hämtade tegel kunde ställa hästen, samt några skjul för förvaring av tegel.
Mannen, som startade verksamheten, hette Gotfrid Eliasson, en hemmansägare till gården Ropra i Knåda (Knåda nr 18). Anställda på fabriken var i verksamhets början Carl Johansson (en bror till Helge Johansson), som jobbade där mellan åren 1925 och 1928 samt Gotfrids bror Ragnar Eliasson. Gotfrid hade också en till bror, som hjälpte till ibland. Han hette David Eliasson, men han hade TBC och var ofta sjuk och borta från arbetet. Men oftast ordnade man med inhoppare, så att det jobbade fyra man där.
Mellan 17 augusti och 19 oktober 1926 jobbade så även Helge Johansson där. Helge berättar, att han hämtade grus till cementbruket i de närliggande grustagen. Sanden ansågs lämplig, eftersom den innehöll pinnmo, och det kan också vara därför fabriken blev byggd där. En nackdel med sanden på platsen var, att den innehöll mycket större stenar och singel. Man fick då sålla gruset i ett såll, innan det var lämpligt för användning. Gruset blandades sedan med cement, och då fick man en bruksats, som man gjorde taktegel eller murtegeI av. I början blandades bruket för hand, men man skaffade så småningom en trumma för blandningen. Om man skulle göra taktegel av bruket, blandade man först i rött färgpulver. Sedan följde det som kallades att slå tegel; man hällde ut bruk på buktade plåtar, därefter fuktade man bruket i plåtformen och strök över det tills teglet fått en alldeles slät och fin yta. Teglet staplades i sina formar i travar och fick så torka, tills teglet fått den rätta hårdheten. Även murteglet gjordes i formar. Överytan på murteglet skulle vara skålformad för murbrukets skull, när man sedan murade med teglet. Teglet såldes mest till privata, som behövde tegel.



Foto: Helge Johansson, 1966.

Arbetet vid Cementvarufabriken var rätt hårt. Det var ett tungt jobb att kärra fram grus och att blanda bruk. Men de som jobbade där trivdes. Man kände varandra, och ingen jäktade på den andre. När det var regnväder var det lugnt i fabriken. Sanden i grustaget blev för blöt och tung, så man hade kojdagar sådana gånger. Ingen stress alltså. Man började arbetet klockan åtta och slutade klockan 17. Lunch var det mellan klockan 12 och 13. Vid 1926 var förtjänsten cirka fem kronor om dagen, vilket inte var så värst mycket, men tillräckligt. Nämnas kan, att 1926 deltog Cementvarufabriken på en industriutställning på Persmässan.
Senare tog Ragnar Eliasson över fabriken efter sin bror. Han drev den länge, på senare tid mest som hobby på somrarna. Ragnar dog i april 1986. Då hade dock fabriken stått still i många år. Fabriken står ännu kvar, om ej i så vackert så i alla fall inte i helt förfallet skick.


Foto: Kristoffer Jäderberg, 2011.


Foto: Kristoffer Jäderberg, 2010.


Text: Kristoffer Jäderberg

Multiarenan Kygelvallen

Fotboll, brännboll, hästhoppning, skidåkning, fester... Kygelvallen längs upp på Hian har länge varit ett centrum för sport och fritid i byn Knåda. Framöver kommer fler inlägg om platsen men denna gång visar jag bilder från en familjedag med en skolklass för 30 år sedan.

Klass ett och två i Knåda skola 1980 (rätta mig gärna) skulle ha en familjedag och mina föräldrar samt Peter Wesths föräldrar var klassföräldrar som ansvarade för att hitta på något. Vad vi gjorde har jag glömt, kanske brännboll? Bilderna hjälper mig att minnas att vi i alla fall åt korv.


Björn Eriksson


Jag minns också att Per Berglund blev idol när han täljde till snygga sälgpipor som vi spelade på.


Per Berglund och bakom honom sitter Örjan Berglund. Till höger ser man klubbstugan som tidigare stod vid planen på Kygelvallen.

Förmodligen hade vi någon form av tävling för pappa tillverkade medaljer av ett avblåst äppelträd genom att kapa tunna skivor av några grenar och sätta fast ett band på dem.



Ytterligare ett par bilder finns här.
Vad minns du från Kygelvallen? De flesta Knådabor, och många andra, har fina minnen från platsen. Dela gärna med dig!

Text: Kristoffer Jäderberg
Foto: Margareta Åsblom (skulle jag tro)

Sprängda fönster och en ny väg

Följande berättelse är hämtad ur Helge Johanssons memoarer och beskriver en ganska dramatisk händelse och hur en väg blev till.

Gamla skolan där glaskrossningen skedde. Foto: Helge Johansson, 1961.


Den 24 augusti 1933 sattes ett litet kommunalt arbete i gång. En ny väg skulle byggas i Knåda. En väg som gick ut ifrån Ryggesbovägen vid Gunnar Klahrs fastighet, förbi Knåda skola, södra sidan om Warpmans ladugård och fram till allmänna vägen i Vängsbo, några hundra meter söder om Lusta Davids fastighet.
Det fanns en gammal väg förut, en dålig kärrväg som utgick från samma punkt som den nya vid Ryggesbovägen. Den gamla vägen gick genom skolgården, genom gårdsplanen i Warpmans, därefter delade vägen på sig; en del gick norrut fram till Berspellas, den andra delen svängde söderut och kom fram på allmänna vägen norr om Gudmunds fastighet. En dåligt kärrväg som sagt och mycket litet brukad.
Skolbarnen i Vängsbo hade dåliga vägar till skolan, krokiga och besvärliga på alla vis och dåligt underhållna. Därigenom kom den nya vägen på tal och genomfördes också.
Den 24 augusti 1933 kom arbetet i gång. Vi var två arbetslag. I det lag jag var med fanns "Bösa" Jonas Jonsson, tre ifrån Viksjöfors; Ture Johansson,Evert Fredriksson och Alfred Engvall. Vi gick ut ifrån Ryggesbovägen och ändpunkten på var sträcka var vid ägogränsen mellan Warpmans och Berspellas. Fortsättningen fram till allmänna vägen i Vängsbo bröts av ett lag bestående av "Skomakarns" Olle Jonsson, Nicklas Nilsson och Jonas Färdigs.

Knåda skolas elever på 1930-talet kunde knappast ha ana att Skolvägen sisådär 40 år senare skulle ha belysning. Bilden visar Skolvägen mot Vängsbo en julinatt 2011. Foto: Kristoffer Jäderberg.


I mitt lag var det bara Jonas och jag som sysslat med liknande arbete förut. Ovanan vid arbetet kom fram bl.a. när vi borrade sten. Takten i slagen påminde om en haltande klocka. Efterhand kom vanan och det gick riktigt bra till slut. Men vi råkade ut för ett missöde. En dag skulle vi spränga en sten i vägbanan. Vi var då mitt framför den skolsal där lärare Wåger höll till. Vi täckte över den borrade stenen med björkris, en ordentlig kase. Jag gick in till Wåger och talade om att vi skulle spränga och ur säkerhetssynpunkt var det bäst att skolsalen utrymdes. Det gick läraren med på och barnen samldes på trappan,som fanns på skolans norra sida. Och det var allt tur det, ty det blev ett minnesvärt skott. Jag stod tillsammans med läraren och barnen då skottet gick. Det var inte knallen av skottet som hördes mest. Den överträffades av klirret av krossade fönsterrutor och det tjut som skolbarnen upphävde när de fick klart för sig vad som hänt. Ett tjut blandat av rädsla och förtjusning - skolsalen var obrukbar för en tid. Skärvor av fyrtiosex krossade fönsterrutor, uppblandat med stenskärvor, jord, damm och löv täckte hela golvet i skolsalen. "Hur skulle det ha sett ut om inte skolsalen utrymts" var en undran jag kom med. "Ungarna hade legat på lasarettet och vi hade varit inburade på stillot" svarade Jonas med galghumor.
Hela arbetslaget blev skolstäderskor på eftermiddagen. Jag ordnade om så att en glasmästare skyndsamt kom dit. Skolarbetet och arbetet efter vägen upptogs i normal omfattning påföljande dag. Lite otur fanns med i händelsen, stenen var "grynig" i sin konsistens och hela stenen bara "sprutade" bort vid sprängningen. Men tro inte att fönstren efter vägen fick vara i fred. I Wågers lägenhet krossade vi tre rutor och i Lassas Pers lägenhet fem rutor. "Här har ni era stenar" sa fru Wåger och kastade ut de stenbitar som flugit in genom fönsterrutorna. Lassa Per var bistrare och han tyckte nog att vi var ena riktiga klåpare som inte kunde ordna ett bättre sprängskydd. Men det gjorde vi sent omsider. Efter den sista smällen band vi ihop en matta av björksly, den blev tät och tung och vi måste vara fyra man när vi skulle flytta den. Men sedan var det också slut med fönsterkrossningen för vår del.

Knådas nya skola som den såg ut på 1961. Skolan invigdes 1934 och denna berättelse om 1933 handlar om den gamla skolan.  Foto: Ur Helge Johanssons album.


Sedan vi fullbordat den första sträckan fick vi flytta till en vägstump mellan Ungs och Göves. På den sträckan var det mycket sprängning (det var där vi sköt sönder fönster för Lassas Per). Sedan höll vi oss helt till sprängning av stenar, fönster avstod vi i fortsättningen.
Viktor Törnberg basade för de här arbetena på uppdrag av kommunen. På något sätt ställde han om så att vi fick till reparationskostnaden för de sprängda fönstren.
Jag hade en del dagsverken utöver det arbete som utfördes inom arbetslaget,
Den 7 oktober 1933 var det slut med arbetet efter skolvägen. Under årens lopp har vägen förbättras en del, men sträckningen är den samma som stakades när jag var med om ett bygga den.

Text: Helge Johansson.