Knåda har faktiskt haft en by-bastu som nu dock hör till det förgångna och det är idag svårt att ana att det funnits en byggnad på platsen. Jag tror att många har minnen från bastun och kanske även några bilder? Hör gärna av dig!
Följande historia publicerades första gången i Persmässposten 2004 och får väl säga beskriva, på ett mycket trevligt sätt, hur det skulle kunna ha låtit i bastun en gång i tiden. Sanningshalten i berättelsen får väl tas med en nypa salt (t.ex. så är Jöns Kristoffer lite tveksam till sin medverkan) men på det hela taget ger Östvind Hugosson (det går nog med lite efterforskning att ta reda på vem som ligger bakom den pseudonymen) en bra känsla av en kväll i Knåda bastu någon gång för rätt länge sedan.
Foto: Helge Johansson, 1961
Sensationellt bastujubileum i Knåda
Äntligen borde det vara dags för ett sjudundrande födelsedagskalas för Knåda bastu!
Hur mycket jubilaren fyller är det ingen som riktigt vet. Mycket tyder på att det skulle kunna bli ett 60-årskalas. Några menar att det är lite sent att fira eftersom bastun är riven. När rivningen inträffade tycks heller ingen veta. Fornstora dar är glömda i Knåda. Några minnesgoda tror dock att det hände för nästan exakt 10 år sen på ett ungefär.
Det har varit svårt för bastuforskningen att få fram fakta om bygget och drivkrafterna bakom det. Men lagom till jubileet är en sensation på gång. Man har hittat en bandinspelning från det allra heligaste rummet, själva bastun. Någon har av obekanta skäl någon gång gömt en bandspelare därinne och obegripligt nog har den fungerat trots hettan och vattenduschar och ångor och utdunstningar av olika karaktär. Nu har bandet kommit fram. Och det är intressant.
Det verkar vara en vanlig lördageftermiddag. Karlarna pratar om ymsenahannan som Knådabor gör, men de är också lite nostalgiska och gamla tider kommer upp på tapeten, så här finns viktiga bidrag till bastuforskningen. Vi återger samtalet precis som det låter. För utsocknes läsare har vi dock standardiserat dialekten och strukit de värsta historierna.
På inspelningen kan man rätt tydligt identifiera några gamla stamkunder från bastuns glansdagar, de flesta nu tyvärr avlidna. Man hör bl.a. Erik Mångsgård, Ståhls David, Hillströms Evert, Godins Ruben, Ståhls Paul, Smens Ruben och Köppars Henry.
Björkveden sprakar i pannan, duschen strilar, folk springer i trappan och rotborstarna gnussar mot ryggarna. Man förstår att det luktar gott från elden och tjärtvålarna.
Därinne i värmen sitter de och gonar sig, river långa röda ränder i skiten på lår och ryggar, slänger vatten på stenarna och flämtar.
Erik: Ja, nu får man sitta och ha det bra ett skuv igen.
Henry: Ja, här har man suttit och flackat fot i många år nu, varenda lördag.
Godins Ruben: Undrar hur länge bastun funnits? Minns ni när den byggdes?
Evert: Jag tror inte nån kommer ihåg det längre, men jag är nästan säker på att det måste ha varit nån gång 1944 eller 1945.
Henry: Den fanns i alla fall inte före kriget.
Evert: Jag tror vi fick iden från tiden vid gränsen under kriget.
Paul: Ja, det var när vi låg uppe i Karungi, där vid Torne älv. Det var du och jag och Rudolf Östergren och Elvén. Det var då första gången jag bada bastu.
Evert: Det var 35 grader kallt och 150 meter från förläggningen till bastun. Vi kuta spritt språngande naken tillbaks och jag kände ingen kyla men håret frös, som ett istäcke över skallen. Första gången trodde jag att jag skulle kvamna av ångan. Sen tog vi alltid en kall avrivning i snön.
Smens Ruben: Det gjorde vi ju här å sen. Vi skotta ihop snö och så rulla vi oss. Det rev tjönt.
Henry: Man undrar ju hur folk bada före bastun egentligen.
Evert: Jaadu, dom kanske inte var så ren då, dom lukta nog härligt. Jag kommer ihåg en gammal Knöabo som sa: "Dä skulle va tjönt å tvätta kröppen. Jag har tvätta mäg en gång." Det var nog när han skulle gifta sig och det var visst 1909.
Erik: 1924 skaffa dom badkar och dusch hos Mångs och i Nygårds bada dom i en så i fäxet. Det var kanske ni från Karungi som kom med nya idéer till Knöa.
Evert: I skolan fanns det badkar i alla fall och där kunde man bada. Sen jag hade kölat i två veckor, då var jag bra svart, så bada jag där.
Erik: Men 1944, när ni var tillbaks, så kom bygget i gång. Det var frivilliga som grävde, du, Paul, var väl med.
Paul: Jodå, men jag var ju inte ensam. Ungs Erik grävde och många andra. Och Emil Nordkvist mura. Men det måste ha kostat en del i alla fall.
Erik: Det var insamling kommer jag ihåg.
Evert: Och så kunde man teckna andelar. Det vet jag för när skollärar Wåger flytta till Edsbyn, sålde han sin andel till mig.
David: Nån sorts bastuförening fanns det väl?
Erik: Möjligen, men bidrag fick vi väl inte. Kanske till renoveringen sen då.
David: Men vi sitter på Ungs marker. Här nedanför finns ju källan och den var inte dålig, den räckte till Ungs, Danes och Jöves, och sen drog man till och med vatten till skolan därifrån.
Evert: Jo. men det var väl problem ett tag. Det kom in avlopp på nåt sätt så vattnet blev dåligt.
Henry: Och ett tag var det fel på varmvattenberedaren. Den sota ner alldeles förbannat. Sen fick vi två beredare ugganpå varann.
Erik: Ja, men det berodde på att varmvattnet tog slut. Det var väl en och annan som stod och prata och klia sig i röven hur länge som helst under duschen och vattnet skvala.
David: Skvala kan man med käften å. Det var en som ringde till mig en gång och efter ett tag kom jag på att jag hade glömt nåt och la ifrån mig iuren och kom tillbaks efter en halvtimme och det bara busa på i luren. Han hade inte märkt nåt.
Smens Ruben: Det var väl Ungs Erik som skötte bastun först och farsan hans, Mårten, satt här ibland. Ja, tog inte tredje generationen betalt här å då och då, Yngve, jag tror det. Dom elda upp i bastun så det var varmt framåt eftermiddan.
Evert: Billigt var det, 50 öre tog dom väl i början. Och så sålde dom frukt och dricka så dom fick in lite mer.
Erik: Nymans Axel satt här ett tag och frun hans, Astrid, hon som cykla lika elegant som "Svängis" Johansson. Oljons Ivar blev bra generad, när han såg ett fruntimmer här. Halls Bricken skötte det hela, och Filip och Klares Gösta och nu har ju Nordlunds Sven och Elly hand om ruljangsen.
Henry: Knöa var bra framåt. Det var väl ingen av grannbyarna, som hade bastu.
Vängsboborna basta ju här, men hur blev dom rena i Roteberg och Ovanåker? Man kan undra.
Erik: Knöa har alltid varit i första frontlinjen. 1952 var vi till Paris. Det var en resa det, bilvrak efter vägarna. Vi ställde bilen vid nån pråm men sen hitta vi den inte. Det fanns ju så många pråmar längs Seine. Vi var väl dom första som tappa bort bilen där men det var inte det jag skulle säga. Karin, frugan, hade långbyxor men inget fruntimmer i Paris hade kommit på den idén. Sen vet ni hur det gick, alla skulle gå omkring i långbyxor.
Så det var en Knöabo som introducera det modet i Paris.
Paul: Jojo, Knöa vill och kan.
Godins Ruben: Har ni tänkt på att det inte är just nåra religiösa här i bastun, ja, Olars Martin och Hilding förstås. Det beror väl på att här får man skåda nakenheten i all dess försåtliga lockelse. En naken kär är ju det grannaste man kan se och det kan leda tankarna in på syndens banor. Hähä.
Smens Ruben: Och ni är då hemska på att berätta stygga historier, det kan skrämma bort vem som helst.
Erik: Idrottsmän höllj sig i alla fall ren, åtminstone vi brottare. Dusch efter träningen tisdag och fredag 1932, när brottarklubben i och det sen Bynn bildades. Det var tider. I början visste vi ju ingenting om brottning, vi hade hört talas om nacksving men vi visste inte hur man gjorde. Efterhand gick det bättre, jag brottades till och med i landslaget i Oslo.
Jag förlora mot Knutsen, han blev trea i OS senare. Sen vann jag över Stockholms bästa tungviktare, Eddy Andersson, en bjässe på 145 kilo, själv vägde jag 90.
David: Apropå idrott. Knåda sportklubb drev ju bastun ett tag. Klubben starta 1951 och då rusta vi upp fotbollsplanen, schakta och sprängde och Knåda var inget dåligt lag. Långhed krossa vi jämt. Jag minns ett år när vi slog ett par lag i DM och fick möta Strand, som var ett av de bästa lagen i Hälsingland då. Stormatch på Kygelvallen, vi fick spö men fint publikrekord blev det. Men det blev en kort tid för fotbollen i Knåda. 1957 sluta det, nästan av sig själv. Åtminstone en blev rätt glad för det. Frugan Greta hade tvättat tröjorna åt laget hela tiden och inte ett öre fick hon för det.
Paul: 1958 börja dom med pingis i stället och det gick rätt skapligt. I alla fall fick dom betala spelaravgift till förbundet, åtta spelare å 50 öre styck. Det fanns många bolltalanger, Jöves Olle och Vika Bengt och Lusta Torsten och Jöns Väinö och Klares Hasse. Ibland fick dom förstärkning av Taikon från Borgen. Valters Ove var lagledare.
Henry: Jag kommer ihåg en gång på bastun, du hade glömt handduken hemma och låna Allans och den blev bra blöt, Jag torka mig bara på halva jag, sa du men glömde säga att du mena ena sidan, höhö.
Man hör glada gnägg och frustningar på bandet och alldeles innan det tar slut, morrar en bil utifrån och man förstår att Erik har svept in sig i morgonrocken och hoppat in i Chevan. Sen gnisslar sparkmedar mot grus och Evert sparkar upp mot Hian, och en ringklocka på en cykel pinglar till, Ruben på väg mot Skallabergstrakten.
Bastun dör ut för den lördan.
Tyvärr finns inga vittnesmål från kvinnobastun på fredagkvällarna, varken på band eller på annat sätt. Men dom hade säkert roligt dom också.
Foto: Ur Helge Johansons album, Knåda bastu 1960.
För bastuns senare öden kan en yngling, som fortfarande har minnet i behåll, Jöns Kristoffer, redogöra:
- Jo, bastun blev Knådas första ungdomsgård, ett trevlig ställe, utan nån vuxen som skulle bestämma. Lite besvärligt att komma in var det. Dörren var låst och fönstren var små och satt högt upp. Det hängde ett rep från ett fönster och en person fick klättra på det och sen hasa sig in.
Han öppnade dörren och alla ungar kom in. Där inne låg det en massa bråte och i golvet på övervåningen var det ett stort hål. Man hade ställt en gammal soffa över hålet. I fönstret hängde en sydstatsflagga. Där inne hade man lattjo lajban och utanför gick Östergrens märren och betade.
Knåda bastu var en badinrättning men kanske ändå mer en mötesplats för byns sociala liv. Visst badade man men man träffades också, pratade och skrattade tillsammans. Sen kom simhallen till Edsbyn, alla fick badkar och dusch och kanske till och med egen bastu. Den allmänna bastun behövdes inte längre för rengöring av kroppen, och teven ersatte umgänget ansikte mot ansikte.
Jag tror många saknar Knåda bastu.
Östvind Hugosson, bastuforskare
