Julskyltning igen!

Ja, gott folk. Det har inte dykt upp så mycket på denna sida på senare tid men mycket finns i beredskap och bara "han" få tummen ur så ska väl det hända grejer.
Häre Olars Trädgård och Knåda Sport sitter det i alla fall inte fast. Julskyltningen gick av stapeln även i år och fotografen hann träffa både präster, adel, borgare och bönder. Skyll er själva om ni inte var där!









Fler biler finns här.

Ett hundraårigt bönhus, del 2

Här är andra delen av Per-Olov Olars text från minnesskriften om Knåda Bönhus och dess hundraåriga historia.

Verksamhet i Knåda bönhus

Under många år har en omfattande verksamhet bedrivits i bönhuset. Mätt i antal samlingar har verksamhet riktad mot barn och ungdomar dominerat.

Barn- och ungdomsverksamhet

Missionsförsamlingen tog ansvaret för söndagsskolarbetet redan 1893. Den förste föreståndaren var Gustaf Käller. 1980 var det ett 30-tal lärare som undervisade i  söndagsskolorna i Knåda, Roteberg, Kyrkbyn, Vängsbo, Ämnebo, Stenkullen och Edsbyn. Antalet barn har växlat. En tid var det totalt 500 barn i verksamheten. Söndagsskollärare från Knåda som fått minnesstatyetter för 25-årig lärartjänst är Emy Olars och Rut Olars.

Söndagsskolan i Knåda ca 1925

VP-arbetet för pojkar 10-13 år startade 1938. VP betydde Våra Pojkar. Motsvarande arbete för  flickor,VF, började 1954. 1980 fanns SMU-scout i Knåda, Edsbyn och Roteberg. Läktaren i Knåda bönhus byggdes tillfälligt om till scoutlyor. Den senaste barnverksamheten i Knåda bönhus var tisdax och onsdax, som samlade många barn från Knåda och Vängsbo under 1990-talet.

Flickscouter från Knåda i mitten av 1960-talet

Juniorföreningen bildades 1918 och avsåg att: ”vara en länk mellan söndagsskolan och ungdomsföreningen” för ungdomar mellan 13 och 18 år. Långa perioder var det 

juniorverksamhet både i Knåda, Edsbyn, Roteberg, Kyrkbyn och Stenkullen. 1951 var det 113 juniorer i församlingen. Sven Mårtensson var chef

I minnesskriften EMF 100 år har Erik Edeborg berättat minnen från sin juniorledartid:

I varje krets med missionshus hade vi avdelningar , som i regel samlades var för sig till arbetsmöten varje vecka. Auktion på tillverkade alster hölls kretsvis en gång per år. Då och då samlades juniorskaran till specialsamlingar, då vi kunde vara 125 personer, och ibland flera. Sådana samlingar kunde vara julfesten i Edsbyn, sillsexan Knåda, specialmöten av olika karaktär, cykelutfärder, bussresor m.m.

Mötesverksamhet i bönhuset

I församlingsblad från 1937 återfinns följande samlingar i Knåda:

21/2 Söndag kl. 8 em, Wimar m.fl.

23/2-25/2, 27/2 Tis-tors, lördag kl. 8 em, Wimar m.fl.
28/2 Söndag kl. 8 em, Wimar m.fl.
9/3 Tisdag kl. 7.30 em, Bönemöte
17/3 Onsdag kl. 7.30 em, Juniorerna Arbetsmöte
18/4 Söndag kl.  3 em, Wimar m.fl
21/4 Onsdag kl  7.30 em, Juniormöte. Arbetsmöte
5/5 Onsdag kl. 7.30 em, Offentligt juniormöte
15/5 Pingstafton kl. 8 em, Ungdomsmöte
16/5 Pingstdagen kl. 8 em, Wimar och sångarna
19/5 Onsdag kl. 7.30 em,  Juniorerna. Arbetsmöte
26/5 Onsdag kl. 7.30 em, Juniorernas försäljning
30/5 Söndag kl. 8 em, Kretsmöte. Kretsoffer.
16/6 Onsdag kl. 7.30 em,  Juniormöte. Medlemsintagning
26/12 Juldagen kl. 3 em, Söndagsskolans julfest
4/1 Tisdag kl. 8 em, Bönestund
6/1 Trettondagjul kl. 3 em, Wimar, sångarna

8/1  Lördag kl.8 em, Bönestund

Under många år brukade man hålla en gudstjänst per månad. Att det inte var fler gudstjänster har sin förklaring i att församlingen även anordnade gudstjänster i de andra kretsarnas bönhus.

I församlingsblad från 1960–talet hittar man även symöten, normalt två per månad.

Symöte med medverkan av Ingrid Pettersson från Los

Från oktober 1944 var bönhuset förläggning för ett 50-tal finska flyktingar. På juldagen 1944 hade söndagsskolan julfest i Knåda. Missionshuset var inte tillgängligt. Julfesten kanske hölls i Olarsgården. Det har berättats att vissa samlingar hölls här under den period missionshuset var flyktingförläggning. Knådamötet brukade traditionsenligt hållas den andra söndagen i juli. Då missionshuset fortfarande utgjorde förläggning för flyktingar 1945 kunde mötet inte hållas i missionshuset. Om mötet kom till stånd på en annan plats känner vi inte till. 

Nuvarande verksamhet i bönhuset är Knådamötet i början av sommaren, samt missionsauktion på hösten. Knåda skola brukar även ha sin julotta varje år i bönhuset.

Text: Per-Olov Olars

Ett hundraårigt bönhus, del 1.

Den elfte augusti fyller faktiskt Knåda Bönhus 100 år och Per-Olov Olars har sammanställt en utmärkt minnesskrift om bönhuset och dess historia. Här följer första delen.

Kristen verksamhet i Knåda

Samlingar hos Jan Persson

Hos kyrkvaktmästaren och skomakaren Jan Persson (1814-89) på Knådahian (vid Ståhls) samlades människor från de olika byarna under många år varje söndagskväll. Jan Persson brukade inte själv predika, utan läste andras utläggningar över den bibeltext han valt. Han var även en god sångare och tog ofta upp en psalm eller sångvers. Jan Persson var känd som en andlig auktoritet i bygden som till och med kunde tillrättavisa prästen när han tyckte att denne inte hade tolkat Guds ord rätt.  Per Jonsson (Östergrens), som blev friförsamlingens förste föreståndare, betraktade Jan Persson som sin andlige fostrare.

Möteslokal i Olarsgården

Mötesverksamheten i Olarsgården verkar ha startad i mitten av 1860-talet. Gårdens ägare var under lång tid Per Mårtensson, som var en av de tretton personer som var med när Ovanåkers friförsamling (numera Edsbyns Missionsförsamling)bildades hemma hos Erik Hedlind i Roteberg den 26 december 1880. Han upplät gratis en bondstuga och stod även för lyse och ved för uppvärmning. Innan friförsamlingen fick överta missionshuset i Edsbyn 1885 hölls de flesta samlingarna i Olarsgården. Med tiden blev lokalen för trång. I ett brev, daterat den 27 juli 1878 av Jan Persson till sonen Johan Lindén, står det: ”Om aftonen hade vi samling hos Olars i Knåda och det var förträffligt.”

Den 2 maj 1882 höll Erik Hedlind sin sista predikan vid en samling i Olarsgården. Dagen därpå påbörjade han och hans familj resan till USA.

Olarsgården i Knåda ca 1910. Möteslokalen var på övervåningen i den vänstra byggnaden. Foto: Jonas "Jonke" Wängborg.

Bönhusets tillkomst

Från byggnadskommitténs ”Redogörelse Bönhusbyggnaden i Knåda åren 1911 och 1912” som presenterades vid invigningen den 11 augusti 1912:

Frågan om uppförande af ett Bönhus har länge varit på tal. På våren förledet år blef den mera aktuell, då det under en längre tid visat sig att den lokal, som församlingen alltifrån början af sin verksamhet haft sig fritt upplåten i Olars gården, börjat blifva alldeles för trång. Ehuru det kändes för våra hjärtan som en flyttning från ett gammalt kärt barndomshem, att öfvergifva den gamla stugan i Olars, måste vi ändå tänka på att få en annan lokal.

Ett möte med kretsens medlemmar hölls, som beslöt ingå till församlingsmötet med en anhållan att få ett bönhus i Knåda. Församlingsmötet den 28 maj förra året beslöt om byggnaden och tillsatte en kommitté som skulle ordna för densamma, bestående af Mårten Persson, Per Olsson och Olof Mårtensson i Knåda, samt O Delander och O Johansson i Edsbyn.

Genom tillmötesgående af, dels ägaren till det hemman på hvilket denna tomt ligger och dels en kvinnlig församlingsmedlem här i byn, fick församlingen mottaga denna präktiga tomt som en everdelig afsöndring, utan någon kostnad för församlingen.

Den 17 Sept. i fjol höst hölls på godtemplarhuset här i byn en grundläggningsfest, då omkring 380 kr insamlades för grundläggningen. Den 24 i samma månad beslöt församlingen att lägga grunden och börja byggandet. Grunden lades på hösten, och under vintern framkördes allt timmer som fordrades för stommen, jämte virke till takspån, hit på platsen och skänktes.

Det har sålunda lämnats rätt frikostiga bidrag till byggnaden, men vi veta också att det kostar mycket penningar att bygga och därför har de skänkta bidragen icke räckt till att betala hela kostnaden, utan en skuld har uppstått.”

Knåda bönhus. Fotot är troligtvis från bönhusets invigning 11 augusti 1912

Änkefru Karin Hållén hade köpt tomten av Per Olsson (Bergs) för 150 kr och skänkt den till församlingen. I köpebrevet, daterat 29 januari 1912 står: ”…Lägenheten föreslås blifva benämnd Salem.”

Enligt redogörelsen uppgick kostnaden för byggnaden till 5 189 kr. Insamlade medel uppgick till 2046 kr. Församlingen hade vid tidpunkten för invigningen en skuld på drygt 3100 kr. Ett lån på 700 kr fanns. Resterande skuld, 2400 kr, var till leverantörer. Värdet av skänkt timmer, utförda körningar, fria dagsverken och flaggstång ingår inte i angivna kostnader och insamlade medel.

Invigningen skedde den 11 augusti 1912. Vid församlingsmöte den 28 juli samma år hade församlingens pastor Bergqvist samt Mårten Persson och Per Olsson i Knåda tilldelats uppgiften att förbereda invigningshögtiden.

1918 byggdes läktare i Knåda bönhus och byggnaden har sedan reparerats flera gånger, bland annat installerades elvärme 1971 och en utvändig målning utfördes 1975.

Text: Per-Olov Olars

En mangel på Hian

Jodå, vi har en mangel på Hian också! Förmodligen har mangeln inte använts på länge men är nog funktionell för den som känner sig manad. Som vanligt är det ord från Helge Johanssons skrifter som får beskriva stället och jag gissar att beskrivningarna är minnen från 1910-1920-tal.



En gång från förr vid Hians mangelbod. Foto: Helge Johansson.

På västra sidan av Hianvägen finns en gammal grå oansenlig liten byggnad. Det är Hians mangelbod.

Det är ganska svårt att beskriva hur en gammaldags mangel ser ut. Man kan kanske säga att det är en ganska stor trälåda och den är fylld av stenar, nästan av en mansbördas storlek. Lådan vilar på två kavlar (rullar), jämna och släta. Rullarna och lådan ligger på ett bord som är delat på så sätt att det kan utnyttjas växelvis. Man vickar upp den ena änden av lådan och lägger det som ska manglas på bordet. På samma sätt gör man på motsatt sida och sedan rullar man lådan fram och tillbaka tills dess man anser att det som ska manglas är slätt och fint. Sedan byter man bara tills tvätten är färdigmanglad. Är tvätten alltför torr måste den stänks med vatten och det gör man med en visp.



Mangeln som den ser ut numera.



Rullarna och stenarna som hjälper till med pressandet.

Det var Hillströms som hade ansvaret för mangelboden. Hos dem fanns också nyckeln till mangelboden. En enkel men fullt tillförlitlig låsanordning fanns. Ja, tillförlitlig är kanske för mycket sagt. Med en kniv har någon lyckats förstora nyckelhålet.

Hillströms kom dit en dag för att mangla och när de låste upp dörren kom en pojke utkilande från boden, det var Skans August.

Jag hjälpte ofta till med manglingen och vi kände tillfredsställelse när vi såg at tvätten var manglad och fin. Vi tyckte att det doftade friskt av den rena och manglade tvätten.

Mangeln verkar ha ytterligare en historia, som spruthus.


Sprutan är nog bara att fylla på och dra igång.


Fler bilder här.

Text: Helge Johansson

Foto: Kristoffer Jäderberg (om inte annat anges)

Kolmila häre Magnus Olle

Jodå, det kolas än i Knöa! Magnus Olle har flyttat för länge sedan men det händer mycket på hans tomt numera.

Sedan Östanbäckens skotersällskap inledde sitt arrende av Magnus Olles koja har det varit mycket aktiviteter på Knöahian. Nordlunds Anders & Co har gjort ett jättejobb med att renovera kojan (vilket jag kommer att återkomma till) och sällskapet är uppfinningsrika nog för att komma på alla möjliga aktiviteter. Senaste veckan har en kolmila varit dragplåstret.

Nordlunds Johan var med redan när Ståhls David kolade uppe vid Kygelvallen för ett tiotal år sedan och det var även Johan, med sina kolmilekunskaper, som basade för kolningen denna gång. Många andra kolentusiaster har varit med och hjälpt till och några av dem syns på bilderna.

Tanken är att denna mila ska följas av flera och vi som inte vill smutsa ner oss får väl stå bredvid, imponeras och kanske få köpa lite kol så småningom.
Fler bilder finns här.

Text och bild: Kristoffer Jäderberg

Fribergs

I Helge Johanssons efterlämnade texter finns flera minnen om gårdarna på Hian. Mycket har hänt på Hian sedan Helge flyttade hit 1912 och en gård som förmodligen få, om ens någon, idag kommer ihåg är Fribergs. Här följer Helges minnen.

På västra sidan om Hianvägen, mitt emot Hillströms, fanns en gård som kallades Fribergs. En rätt bastant grå gård på ofri grund. Den stod på Pallas mark och där bodde stenhuggare Friberg med sin familj.
Det är inte mycket jag minns av makarna Friberg. Han var ganska kort men bredaxlad och verkade försynt och stillsam. Av hustrun minns jag endast att hon var rätt stor till växten och fyllig. Hon avled förresten ganska snart efter vår ankomst till Knåda (alltså efter 1912).


Fribergs kornlada 1960. Foto: Helge Johansson


Kornladan som den såg ut 2003.

Av de tre hemmavarande pojkarna kommer jag ihåg mera, fastän det inte blir så mycket när jag ska försöka skriva ner något.
Karl, den äldste i trion, såg bra ut. Han hade inte något fast arbete, timmerhuggare i vintertid och tog sedan vad som fanns att få.
Samma var förhållandet med Per. Han var den stora charmören och idol för oss småpojkar. Han söp sig ordentligt full en dag och därvid hälsade på i gårdarna på Hian. Olars Marta uttryckte sitt stora medlidande till Per personligen men det gjorde knappast något större intryck hos vederbörande. Per gjorde förresten ett kort försök att vara godtemplare men logearbetet tilltalade inte Per och han försvann ur rullorna. Han försvann även från Knåda och bosatte sig i Voxna där han gifte sig och bildade familj. Han insjuknade i lungsot och dog i unga år.


Jordkällaren vid Fribergs som förmodligen låg under Fribergs stuga.

Viktor var yngst och var redan som tonåring fullvuxen. Stark var han också och vi pojkar hade stor respekt för honom vid lekarna på Skansa slätten. Trots sin storlek och sina goda kroppskrafter var han rätt gnällig av sig som pojke. Han höll sig undan militärtjänstgöringen och blev därför tvungen att föra ett kringflackande liv. Han omkom vid en brand i en skogskoja, han blev innebränd.
Den gamla gråa stugan där Fribergs bodde är nu borta. Prästkragarna växer ymnigt på gårdstomten och dess omgivningar. Gångstigen till bostället är utplånad. Minnet av de kort- och munspelande bröderna förbleknar också.


Inga prästkragar men gott om maskrosor vid Fribergs 2011. Kornladan ligger till höger i bild, bakom träden , och det är "Magnus Olles" koja som idag ligger på tomten.

Text: Helge Johansson.

Foto (om inte annat angivits): Kristoffer Jäderberg

Då ja åkte spärsk utgönöm Hian

Dä var nu en dag förra veckan
ja skulle nirgönöm at bon
å handla, men strena i halkan
å strackte en sena i ron.
Ja vascht alldeles placera
å mött´int ta mä nan väg.
Ja tytjer dä är rackt förvonle
va kringt dä ska spötjas för mäg.

Men just söm ja stog där å jämras
å halvgret for sträckning å värsk,
sa såg ja dä Hallspellas Bricken
kom schivenes kvickt på en spärsk.
Dä geck sa dä spruta å tistra.
Hon glisste å visa sä gla.
Dä går jussöm lässle för Bricken
varendesta gång hon skär sta.

"Du kommer söm skicka från himlen!
Nu låner ja spärsken tå däg,
för si, ja har strena å sträckt mä
å mött'int ta mä nan väg .
Ja visst får du låna spärsken,
han är lite klunsug å slög,
men nog går han lätt, ska du vetta,
han är stärsk söm en timmerdrög.

Ta spärska dä var då allt anna,
dä geck lätt sa dä bara ven,
dä tog nog en smöla mot gruse
å hacka nan gång mot nan sten.
Men har ja visst va söm kömme,
sa har ja nog snarene vänt,
för dä söm ja nu råka ut för
har allre nan gång, tror ja, hänt.

Alldeles ve grinnen i Segres
köm Bjus Nils å ledde en ko.
Va skulle han ut å gära
i halkan da? Va skä en tro?
Maka dä, maka dä! skrek ja.
Han glåma föll uppat tä slut.
Precis söm han svöscht nir en metkrok,
sa såg han i ögene ut.

Ja hyka mä nir å ja blönna
å ja hörde nan råma täll,
ja kände ja feck nan på spärsken,
vascht vars en duns å en smäll.
Ja glänta på ögnalötjen.
Nu vill ni föll inte mä tro —
si, Bjus Nils han sått där på spärsken
å han sytte en nuvig ko.

Döm rama å skrek öm vaschtanna,
ja stretta sa myttje dä geck
å strax niranför Karspa Jankens
ja stöpp på elände feck.
Döm tymla at ymse sier.
På benen döm kom könstut tvascht.
Tala öm hur döm båen såg ut,
sä dä ar då inte vascht.

Tänk, rumpan på kon hon var åven
å hugge sått märskväle snett,
Nils hadde ett höl på böxknä,
dä var både långt å brett.
Sjölv feck ja en smäll på tuten
sa ja stog där å spötta blo.
Ja var nog bra sinnug på Bjus Nils
å på hans förbaskade ko.

”Men hur tuveln åker du jänta"?
Va skulle ja svära på dä?
Si, ja tyckte mest synn öm kon, ja,
som stog där å rama åtmä.
Benen var skrussa å rumpan
hon slängde precis söm en märsk.
Fast kon var bra gammal sa var hon
nog uvan ta åka på spärsk.

Dä geck jussöm runt runt i hugge.
Ja, ja har inte tur precis.
Sa snascht ja ska gära nahannan
sa spörer dä ur på na vis.
Va skulle ja ut å gära
i halkan en slek henne dag,
man ska dä mä pöck ski nan utfal,
dä skir mä en tocken söm jag

Nu skär ni få höra på slute,
för nu, ja nu svimner ni nog:
Ja gatt köpa kon ja tå Bjus Nils,
precis söm hon geck å stog.
Hon står i farstun sa länjen
för ja vät ingen aen rå.
Å spärsken den feck ja betala,
sa nu, nu bruker ja gå.

Dikt: Helge Johansson, Kristina i Ugganåker

Bild: Kristoffer Jäderberg